Idén till att ge ut ett åländskt mynt föddes 1983 då Pafs dåvarande vd Lars Porko och vice ordförande i styrelsen, Sune Carlsson, besökte ett österrikiskt spelbolag. Även om bolaget opererade på en internationell marknad hade man i stort samma utrustning på sina kasinon som det åländska spelbolaget – så när som på jetongerna (spelmarkerna). De österrikiska jetongerna var i metall och präglade med nationella symboler, något helt annat än Pafs motsvarighet i plast. Mynten kunde växlas in till kontanter, men inte sällan behöll spelarna de unika spelmarkerna.
Här fanns en chans att tjäna pengar, insåg ålänningarna. Att prägla en 100-marksjetong skulle kosta kanske tio mark. Om kunden valde att gå hem med det fina myntet i fickan i stället för att lösa in det i kassan skulle kasinot tjäna 90 mark. Lägg därtill räntan – på den här tiden låg den på tio–tolv procent – man skulle tjäna under tiden mynten förvarades i fickan eller hemma i byrålådan.
Efter en period som minister i landskapsstyrelsen återvände Lars Porko till Paf 1988. Idén om ett åländskt mynt levde kvar, och efter att penningautomatföreningens styrelse gett sitt godkännande drog projektet i gång. Jetongerna skulle även användas i spelautomaterna.
– Från början var det inte tänkt som en valuta, som det sedermera marknadsfördes som och som skapade de stora rubrikerna, säger Lars Porko.
Hemlighölls i två år
Det första mötet om dalern hölls på Ålandskontoret i Stockholm den 12 juni 1989. Närvarande var Lars Porko, Pafs styrelseordförande Christer Jansson, Ålands turistförbunds vd Anders Ingves, landskapsstyrelsens planeringschef Bjarne Lindström och den svenska entreprenören Alf Näslund.
De inblandade lyckades hålla projektet hemligt fram tills presskonferenserna hölls i Mariehamn, Helsingfors och Stockholm den 20 mars 1991.
– Inte basuneras ett projekt ut förrän det är moget. Det gäller alla affärer man sysslar med, säger Christer Jansson.
Dalern var i första hand ett affärsprojekt, men samtidigt ville man sätta landskapet och självstyrelsen på kartan. Intäkterna från samlarmynten skulle finansiera en ny livräddningskryssare till Ålands sjöräddningssällskap.
– Dalern skulle användas som ett lokalt betalningsmedel. Vi hade avtal med banken att man skulle ta emot den, säger Christer Jansson.
Juridiskt hade man torrt på fötterna, och projektet var även sanktionerat hos landskapsstyrelsen med lantråd Sune Eriksson (Lib) i spetsen.
– Riksdagsmannen var också involverad. Det var en bred politisk enighet, säger Christer Jansson.
”Sätt åt de djävlarna!”
Kallelsen till presskonferenserna om ”En åtgärd av betydelse för Ålands internationella status” gick ut den 19 mars. Exakt vad som skulle presenteras avslöjades inte.
Nyheten om Ålands nya mynt slog igenom med dunder och brak. Flera internationella medier rapporterade om det självstyrda örikets nya valuta.
– Att det blev så mycket uppmärksamhet som det de facto blev kunde vi inte drömma om, säger Anders Ingves och tillägger att det bara är champagnevrakfyndet från 2010 som kan mäta sig i jämförelse.
Mottagandet var på många håll positivt, men från finländskt håll var tongångarna dystrare. I samma veva som dalern lanserades presenterades också de nya åländska bilregisterskyltarna och polisens nya uniformer. Spänningen mellan Åland och Finland var påtaglig. Den avgående finländska statsministern Harri Holkkeri lär ha sagt ”Sätt åt de djävlarna!”.
Ordet valuta provocerade 
Att både Finlands bank och regeringsföreträdare skulle sätta sig på tvären hade ingen av de inblandade räknat med.
– Vi tänkte inte ens i de banorna, Från finsk sida var det en prestigefråga, det intrycket fick jag, säger Christer Jansson.
Var det naivt att tro att ni skulle lyckas?
– Naivt och naivt, det kan man ha olika uppfattningar om. Jag uppfattade det inte som något kontroversiellt. För mig blev det en stor överraskning att den här reaktionen kom. Om jag skulle ha vetat det vet jag inte om velat utsätta mig för det.
Inte heller Anders Ingves vill använda ordet naivt.
– Nej, det tycker jag inte. Det gjordes en ordentlig juridiskt undersökning före projektet startade, och vi lever i land som ska styras av juridik.
Han säger att det förmodligen var ordet ”valuta” som väckte så starka reaktioner, och upplevdes som provocerande.
Använde ni avsiktligt ordet valuta för att få uppmärksamhet?
– Nej, så fulla i fan var vi inte. Vissa av orden borde kanske ha vägts på en provokationsvåg lite bättre.
Motståndet engagerade
Mottagandet på hemmaplan var betydligt mer positivt. Den 8 april hade 12.500 tekcningsrätter kommit in, och myntbeställningar för miljontals mark kom in från samlare världen över.
– Det var en framgångsrik reklamkampanj. Över hälften av teckningsrätterna tecknades på Åland. Ålänningarna hade möjlighet att förhandsbeställa ett komplett set av mynten med förstadagsstämplar. På smalsidan av mynten skulle utgivningsdatumet präglas in, säger Anders Ingves.
Kombinationen av en stolthet över Åland och ett lite uppkäftigt projekt var uppenbarligen lyckad, menar han.
Lars Porko säger att dalern kom att bli en symbolfråga. 
– Det här var en produkt av andra produkter som jag som vd drev för att få bättre business i kasinoverksamheten. Många såg det som en ny kul grej, inte som ett hot mot riksvalutan. När det blev motstånd från finska sidan blev ålänningarna ännu mer engagerade, säger han.
Gömde mynten för tullen
De finländska myndigheterna ansåg att dalern var ett hot mot den finska marken, och Finlands bank förbjöd landets banker att sälja den.
Också på hemmaplan höjdes röster. Socialdemokraterna initierade en misstroendeförklaring mot Sune Eriksson eftersom man ansåg att landstinget borde ha informerats om projektet. Den 10 april föll rösterna 19–6 till lantrådets fördel.
Två dagar senare skulle en lastbil leverera 5.000 samlarset till Pafs kontor. Tullchefen Sven Långström beslutade att lasten skulle beslagtas när fartyget ms Kalypso ankom till Mariehamn. Pafs jurist Ulf Andersson sändes att förhandla med tullchefen, och fick veta att tullchefen juridiskt jämställde lasten med narkotika.
Chauffören uppmanades låsa in samlarseten i förvaringsboxar ombord, vilket han också gjorde. Först när den tomma lastbilden kört i land återtog tullchefen sitt beslut. Så chauffören fick köra ombord igen och åka ytterligare en vända med fartyget innan han kunde köra i land med samlatseten i Mariehamn.
Polismästaren hotade stoppa
Det 26 april skulle dalern ges ut. På Posten tog man fram en förstadagsstämpel med texten ”Ålands första mynt”. En synnerligen olämplig text, tyckte Post & Teles generaldirektör Pekka Vennamo. Därför tog man fram en ny stämpel med texten ”Ålands första daler”. Men inte heller den användes eftersom det var osäkert om det skulle bli någon utgivning. I stället satt postpersonal hela natten och stämplade kuvert med vanliga stämplar efter påtryckningar från riksmyndigheterna.
Även polismästare Björn Andersson lade sig i debatten. Han sade att han skulle ingripa om dalern började spridas utan att lagligheten var fastställd. Polismästaren förnekade att han agerade på order från Helsingfors.
Politiska läget ansträngt
Det politiska läget mellan Åland och Finland var nu så pass ansträngt att landskapsstyrelsen uppmanade Paf att stoppa projektet. I Ålandstidningen beskrev Christer Jansson det som en svart dag i Ålands historia.
– Sune Eriksson ringde mig sent en kväll, dagen före vi skulle ge ut dalern på Posten. De tyckte vi skulle backa, så vi fick lov att göra det.
Gav sig LS för lätt? Borde man ha kämpat mer?
Visst kunde man ha tagit striden, menar Lars Porko, men om känslorna var så heta i Finland, var det värt det?
– Relationer är också viktiga att vårda. Man måste se det i det tidsperspektiv som gällde då, och vad som var viktigt för politikerna.
Politik är politik, säger Anders Ingves. Det är svårt att i dag säga vad som kunde ha gjorts annorlunda då. Och slutresultatet blev ju att Åland fick sin livräddningskryssare.
Stoppade distributionen
Rätt eller fel. Ålänningarna hade sin åsikt klar. I en tidningsannons uppmanades de som beställt dalern att storma Posten och hämta ut sina samlarset. Men det var för sent. Paf hade stoppat distributionen. 
– Egentligen var det ett svek mot de som hade beställt. Ingen gjorde rättssak av det, men det var ganska uppjagad stämning, säger Christer Jansson.
– Det var till och med tal om att de skulle delas ut i Kapellskär. Max Sirén erbjöd sig att vi skulle dela ut dem på Sparhallen i stället.
Den nybildade föreningen Rädda dalern demonstrerade med en 80 bilar lång parad i Mariehamn.  
Hade ni kunnat agera annorlunda för att få en annan utgång?
– Ja, vi hade kunnat fortsätta utan att det hade hänt någonting. Det är min tro i alla fall. Landskapsstyrelsen gjorde en annan bedömning. De ville inte ha konflikten även om de inte delade uppfattningen.
Gav ut jubileumsmynt
Även om utgivningen stoppades var projektet inte avslutat. Finlands bank meddelade senare att man var villig att köpa samtliga dalermynt för nedsmältning och i stället ge ut ett jubileumsmynt till självstyrelsens 70-årsjubileum samma år. Nettoavkastningen på sex miljoner mark skulle tillfalla Paf.
Överenskommelsen godkändes av bolagets styrelse.
Ett 70-årsmynt i stället för en valuta. Hur kändes det, Christer Jansson?
– Jag kommer inte ihåg. Men det var till syvende och sist det som ledde till att vi kunde köpa kryssaren.
I dag finns ett fåtal samlarset av dalern kvar, enligt Lars Porko. Totalt hade cirka 10.000 förhandsbeställda set tryckts upp.
– Värdemynten kunde vi fortsättningsvis använda, och tryckte vår egen upplaga efteråt. Däremot blev det inte det breda användningsområde som vi hoppats på, säger han.
1994 lät Paf trycka upp nya dalermynt. På myntet stod det enbart daler, inte mark.
– Vi använde den där typen av jetonger under flera år, och de gick åt som smör på heta stenar. Om vi tittar tillbaka på hur länge dalermynten kunde användas på båtarna fick vi nog in någon miljon till under 1990-talet. 
De nya dalerseten finns i många hem på Åland, säger Lars Porko.
Var dalern en flipp eller flopp?
– Rent ekonomiskt var det inte någon flopp på något sätt. Marknadsföringen var en flipp till den delen att det skulle bli en så stark symbolfråga, men det retade gallfeber på myndigheterna på fastlandssidan. Tråkigt att de inte hade mer humor.
Själv beskriver han tiden som kul och spännande.
– Det var ett projekt i tiden. Somliga tyckte det var idioti, andra tyckte det var ganska kul. Kanske är det på det sättet man minns saker och ting också när historiens ridå faller.

Sandra Widing