Det började med en Facebookgrupp där de som tidigare jobbat på rederi Ab Gustaf Erikson delade med sig av bilder och historier. Nu samlas medlemmar från Åland, Åbo och Ekenäs för att äta lunch och besöka Gustaf Eriksons kontor. En av organisatörerna är Gunnar Lindeman:
– Det är runt 820 personer med i Facebookgruppen, och så fick jag idén att vi kunde träffas en gång i veckan och prata om gamla minnen. Sen har det lett till att vi åkte och hälsade på medlemmarna i Åbo, och i dag kommer de hit till oss, säger han.
Viktigt med en gemensam plattform
Robert Karlman är en av grundarna till Facebookgruppen och tycker att det är viktigt med en plattform där personer kan dela med sig och glädjas av gamla historier.
– Det har betytt massor att ha en grupp där vi kan ta del av bilder och historier som nästan alla kan relatera till. Det är viktigt för oss att kunna berätta om våra liv på havet innan allt försvinner, säger han.
Vad fick er att starta Facebookgruppen?
– Jag och min kamrat Ove ”Storken” Eriksson kom fram till att man skulle vilja prata mer om livet på sjön, speciellt med personer som jobbat på samma båtar. Så Facebookgruppen skapades, och sedan dess har allt rullat på.
Vad betyder det att kunna träffas tillsammans?
– Det betyder massor. Att träffa alla har verkligen varit det bästa, trots att man inte har varit på samma båt så har alla jobbat på samma rederi och det finns mycket fina stunder som vi kan känna igen oss i.
Samlas på Nautical
Sjöfararna från Åbo har varit på Åland en gång tidigare, men nu kommer de på besök ännu en gång för att äta lunch och besöka Gustaf Eriksons gamla kontor.
– Det var på GE-kontoret som allt startade. Alla som jobbade på hans fartyg har en gång suttit på kontoret och sökt jobb, så efter lunchen ska vi gå dit och prata om våra minnen från tiden på sjön, säger Gunnar Lindeman.
Vad brukar ni prata om?
– Allt möjligt, vi har nästan sett hela världen genom att jobba på kylbåtarna och vi jobbade ofta i ett helt år innan vi fick ledigt, så det finns mycket att prata om. Mest bara minnen.
Hur såg livet ut när ni jobbade på fartygen?
– För det mesta visste vi nästan aldrig var vi skulle åka när vi lämnade en hamn, det var ”vildfart” som vi kallade det. Vi brukade åka åt ett visst håll och man visste på ett ungefär vart det fanns saker att lasta.
Hela världen som arbetsplats
Under 60- till 80-talet fraktade de varor över stora delar av jordklotet, från Japan och Australien till Kapstaden och Rio De Janeiro. Sjömännen som jobbade på fartygen var allt från 16 år till familjemän och de delar alla gemensamma minnen från livet till sjöss.
– Man glömmer de besvärliga stunderna och minns de fina. Något som jag minns är väl den sydliga latituden och hur solen värmde, säger Gunnar Lindeman.
Men det handlar inte bara om att minnas de gyllene dagarna. Det handlar också om att hålla liv i det gamla, att dela historier och glädjas åt att träffa gamla kollegor.
Hasse Svanfelt säger att tiderna har förändrats sedan han var kapten:
– I dag stiger man knappt i land när man stannar för att lasta. Det var en gång som vi skulle stanna i Nigeria, men det tog fyra månader innan vi fick komma in i hamnen. Då fick vi vänta utanför helt enkelt, något sånt hade nog inte hänt i dag, säger han.
Många av dem som deltar på lunchen vittnar om att resa runt jorden under sin tid på båtarna. Sune Fromholz började som student och klev av som maskinman. Under tiden åkte han runt jorden på bara ett halvår.
– Livet var det bästa. Vi åkte från Italien till Colombia och vidare till Venezuela. Därifrån åkte vi vidare till Japan, och så åkte vi vidare till Kapstaden, säger han.
Sune Fromholz berättar det mäktiga vädret och hur vågorna kunde bli högre än själva båten.
Var ni aldrig rädda för att fara illa av vädret?
– Tja, vi brukade säga att man inte ska vara rädd för havet, men man ska respektera det.
Uppfostran på havet
Börje Karlman tillbringade endast två år på Rederi Ab Gustaf Erikson innan han klev i land för att köra lastbil i stället, men han minns väl varför han gav sig ut till sjöss.
– Vi på Åland hade inte värnplikt, så i stället hörde det till att pojkarna skulle åka ut och jobba på havet. Två år jobbade jag på havet innan pappa ringde för att få hem mig, säger Börje Karlman.
Även Ben Hildén åkte iväg som tonåring:
– Jag var 17 år när jag åkte iväg för att jobba, det hörde ju till som skärgårdsbo att fara ut på havet. Mycket var också en protest mot mamma, säger han.
Ben Hildén berättar att han jobbade som ”kalle” på båtarna Norrö och Finnö.
– Det var ett stort äventyr. Vi var alla jämnåriga och det kändes alltid som ett bra gäng. Tillsammans fick vi se och uppleva hela världen, säger han.
Alva Dahlblom
