Solen skiner, det är 25 grader varmt och bilen guppar fram på den sandiga väg som Old Medina highway övergår till när ranchen ligger framför oss. Här huserar Harrieth Stewart tillsammans med sin man Tom, 30-talet hästar, en handfull longhorn-kor, några höns och ett gäng katter. Detta är ranchen och det liv Harrieth Stewart (född Cederlöf) från Åland nu lever.

Hon fick sin första ponny som 13-åring hemma i Lemland. Sedan dess har det handlat om hästar för 46-åriga Harrieth Stewart. Hon har provat på att tävla i allt från hoppning, dressyr, körning och efter ankomsten till USA för tio år sedan är det westernridning som gäller.

Från Harrieth Stewarts lilla korsningsponny Jussi på Åland är hästarna i dag betydligt fler. På ranchen finns 30 hästar av varierande storlek, ras och kön och även en mula. Hästarna har i många fall räddats från slakt, köpts på auktioner eller kommit till ranchen för att ägarna inte klarat av dem, så kallade rescue horses. Det 18-åriga belgiska stoet Belle, som tjänat som körhäst åt Amishfolket och som egentligen skulle slaktats, är en av dem, liksom den lilla fuxvalacken Boney, som kraftigt avmagrad kom till ranchen. De är några av de hästar som saknat en framtid, men som fått ett nytt liv på ranchen i Bandera.

Började med maraton

Harrieth Stewarts USA-liv började egentligen med en anmälan till New York maraton år 2012. Löpartävlingen blev dessvärre inställd på grund av en tromb, men road-trippen att bila längs östkusten ned till Texas med löparkompisen blev av. Under bilresan fick hon kontakt med cowgirlen Lisa som arbetade som hästhandlare i Dallas, Texas. När Harrieth Stewart året efter återvände till USA erbjöds hon jobb med att träna Lisas hästar för försäljning. En av hästarna, Bubba, en gulbrun vild och bockande valack som kastade av Harrieth Stewart ett flertal gånger köpte hon själv. En häst som verkligen lärde henne att träna problemhästar.

Efter jobbet hos hästhandlaren blev det jobb hos en mulåsnetränare och extrajobb som guide på ridturer. En eftermiddag efter en guidad ridtur stannade Harrieth Stewart till på den lokala saloonen i Bandera. Vid ett av borden på Longhorn Saloon satt Tom Lamonica från Colorado, en ensam cowboy i rutig skjorta, lätt svettig och dammig. Han lyfte blicken när hon kom in och sade de föga romantiska orden ”Vill du ha en öl?”.

Sedan den dagen 2015 har de varit ett par och deras gemensamma önskan om att driva en egen ranch fick hjälp av en av Harrieth Stewarts ridelever som erbjöd dem att bygga upp en egen ranch med hennes hjälp. I fjol fick de möjligheten att köpa loss de dryg 35 hektaren mark så rent tekniskt räknas varken Harrieth Stewart eller Tom Lamonica som cowgirl eller cowboy längre, utan som ranchägare.

Räddar hästar från slakt

Bandera, den lilla staden som titulerar sig som ”Cowboy Capital of the World” har knappa 1.000 invånare och är huvudorten i området. Här ordnar Harrieth Stewart och Tom Lamonica ridlektioner och ridturer både på ranchen och i det närliggande naturområdet. Vissa ridturer går även till saloonen i byn där hästarna knyts fast utanför medan ryttarna svalkar sig med något drickbart i baren.

Hästarna är allt från utrangerade travhästar, amerikanska högresta sadle horses, klassiska körhästar från Amishfolket och givetvis även lyhörda och snabbvända quarterhästar. Hästarna är omhändertagna, överlämnade av ägarna som inte kan hantera dem eller köpta för ett lågt pris i stället för att gå till slakt. På ranchen har de fått en ny chans, ätit upp sig och utbildats för att fungera på turridning.

– Mitt motto är att alla hästar har en plats och kan fungera utifrån sina förutsättningar, förklarar Harrieth Stewart.

Överraskningsbröllop

Paret har under sina år i Bandera fått en stor vänkrets. Alla känner alla och varje morgon möts traktens ranchägare för att delge varandra det senaste skvallret på en av byns barer. När paret Stewart/Lamonica överraskade sina vänner under en planerad gemensam ridtur passade de på att gifta sig strax innan. På deras hästars bakdelar stod det skrivet ”JUST MARRIED”.

Harrieth Stewart har nyligen fått amerikanskt medborgarskap och väntar på att höra från den finska ambassaden om möjligheten till dubbelt medborgarskap. Även om hon trivs i USA med Texas värme, enkelheten att hålla hästar utan snö och vinterstormar finns rädslan för vattenbrist och torka, vilket kan påverka ranchens framtid.

– Jag blir kvar här resten av livet, även om jag inte blir rik på våra ridturer, så är detta mitt liv numera, säger hon.

Finland och Norden lockar inte längre för hästtjejen från Åland, även om det skett en del besök till föräldrarna och brodern i hemlandet genom åren. Är det något hon saknar hemifrån så är det rågbröd och salmiak, för detta är svårt att få tag på i Texas.

Hästar resten av livet

Det finns möjligheter att utöka ranchens turridningar, ta emot fler gäster och boende i ranchens bed and breakfast. Men fler ryttare och fler gäster skulle inte vara samma sak längre, menar både Tom Lamonica och Harrieth Stewart som själva bor i en röd liten stuga med vita knutar på ranchen.

– Jag kommer att hålla på med detta resten av livet. Vi brukar skoja om att när kroppen inte längre orkar så köper vi en hästtrailer med boendedel, tar med oss varsin häst och reser runt i USA, avslutar Harrieth Stewart.

Text och foto: Katarina Lindmark