När Andreas Sarling växte upp var det långt ifrån självklart att han en dag skulle stå på en scen. Han beskriver sig själv under sina tonår som en blyg idrottande kille , som nästan snuddade på en social fobi.
– Men någonstans har jag ändå alltid varit nyfiken på att sjunga. När jag träffade min nuvarande fru, och hon skulle ta upp sången igen, frågade jag om jag fick hänga på.
Tillsammans började paret sjunga i Finströms ungdomskör, och Andreas trivdes direkt.
– Det var en väldigt dramatisk kör med mycket tolkningar i musiken. Det var så jag kom in på teatern. Kören leddes av Julia Westerberg och John-Adam Sjölund, och deras mamma Synnöve Westerberg behövde en manlig roll till en musikalisk sagoteater som hon satte upp.
Andreas fick rollen, och föll direkt.
– Jag tycket det var skitkul! Jag hade aldrig tänkt att teater är något jag kan hålla på med. Men jag gillar en utmaning och jag gillade upplevelsen.
Provgifte sig på scenen
Efter Andreas premiäruppsättning blev det flera uppsättningar på rad. I dag har han varit med i ett tiotal åländska teater- och musikaluppsättningar. I ett flertal av dem har han spelat sida vid sida med sin fru Fredrika, som även hon är aktiv inom teatern på Åland.
– I Sound of music spelade vi mot varandra och fick gifta oss på scenen. Då var Fredrika ännu min flickvän och inte min fru. Så vi fick testa på att gifta oss innan vi gifte oss på riktigt, säger Andreas och ler varmt åt minnet.
En av favoritrollerna som Andreas haft var som Roger, en av killarna i det tuffa gänget i musikalen Grease som sattes upp på Alandica för ett par år sedan.
– Det var otroligt roligt! Jag är väldigt imponerad över att vi fick ihop en så stor och stark ensemble på Åland. Jag hade verkligen jätteroligt.
Teater Alandica filmar en stor del av uppsättningar som visas hos dem, så Andreas har fått ta del av många av sina framträdanden från publikens synvinkel. Att titta på en film på sig själv bekommer honom dock inte.
– Jag tar det med ro. Det är väldigt intressant, man lär sig väldigt mycket och utvecklas mer när man får se sitt eget framträdande.
Drömrollen kvarstår
För att utvecklas inom sitt skådespel gick Andreas flera terminer vid teater Alandicas teaterskola för vuxna. Han har enbart fina minnen från den tiden, men kände ändå en liten längtan efter att utvecklas ytterligare.
– Jag hade just börjat studera beteendevetenskap, men var samtidigt sugen på att testa söka in till en teaterhögskola. Jag skickade in ansökning till de som finns i Sverige, och var på antagningsprov till samtliga. Med facit i hand var jag alldeles för ny och oerfaren, vilket också bevisades då jag inte blev antagen till någon av skolorna. Men det var en väldigt rolig erfarenhet. Det var utmanande och jag lärde mig mycket.
I dag är Andreas glad över att han inte hamnade in på spåret på teaterhögskola och i stället kan hålla skådespelandet till en hobby.
– Jag tror att jag har lättare att känna glädje och mersmak till det när jag inte har det som yrke. Det är en väldigt rolig hobby, och så får det förbli.
Andreas drömmer inte om att se sig själv på bioduken i en storslagen Hollywood produktion. Däremot skulle han inte tacka nej till en roll i någon av de stora välkända musikalerna. Bland annat såg han Fantomen på Operan i Stockholm för några år sedan.
– Det är en av de finaste musikaler jag sett.
Själva idén med just musikaler är lockande, och Andreas nämner även Les miserables och Hello, Dolly som några andra lockade uppsättningar.
– Men det kan vara svårt att få rättigheterna till en sådan uppsättning på Åland. Men man kan alltid drömma.
Från yogan till doktorand
Intresset för psykologi har funnit med Andreas länge. Även om han studerade till elektriker efter högstadiet har han i dag bytt väg och hittat rätt. I 20 årsåldern hittade han yogan, och efter eget utövande ett par år valde han att gå en yogainstruktörsutbildning.
– Jag höll lite klasser här på Åland, men det är inte något jag hinner med i dag.
Det var mycket den psykologiska biten av yogan som tilltalade och intresserade Andreas.
– Yogan ger mycket rum för självreflektion. Men jag saknade ändå den där lite djupare vetenskapliga aspekten. Jag kände att jag ville ha mer evidens i det som jag mediterade om.
Men Andreas betyg räckte inte hela vägen in till psykologiutbildningen. I stället kom han in på beteendevetenskapslinjen.
– Jag trivdes snabbt med att det var mer in riktning på forskning än just klinisk psykologi. Så jag insåg rätt tidigt att det är forska jag vill göra.
I dag är Andreas doktorand i psykologi. Han har precis startat år två av fem på ett projekt som forskar om distansarbetets effekter vid Stockholms universitet. Ett uppdrag som passar honom väldigt bra, då han gått hela sin magisterutbildning på just distans. Inför sökandet av sin doktorandplats var han väldigt öppen på var han skulle hamna.
– Jag har ett väldigt öppet sinne till olika områden inom psykologin. Alla ämnen blir intressanta, känner jag.
Utöver att jobba med sin forskning inkluderar Andreas doktorandplats även 20 procents undervisning, samtidigt som han även fortsatt läser kurser för eget kunnandes skull. Att pendla till Stockholm för att hålla undervisningar är något han ser mer positivt på än han först trodde.
– Det har visat sig att jag uppskattar dagarna där mer än jag trodde. Det är väldigt givande att träffa spännande människor och ha givande diskussioner med likasinnade. Kollegorna är väldigt bra, och jag får ett fint utbyte av både dem och eleverna.
Framtid inom akademin
När Andreas doktorsavhandling är färdig vill han fortsätta inom den akademiska världen, och helst av allt vill han fortsätta forska.
– Jag trivs otroligt bra här. Forskarvärlden har visat sig vara väldigt stöttande.
Det är dock långt ifrån alla som lyckas ta sig fram i den världen.
– Jag har insett att det är tufft att hålla sig kvar när man väl blivit doktor. Många vill forska, men alla kan inte forska om samma saker.
Andreas är inte orolig över framtida yrket, han har även ett annat äss i rockärmen.
– Jag hade en gång i tiden planen att bli lärare. Jag känner mig väldigt bekväm i den rollen. Jag tror att jag tar mycket från min teaterbakgrund in i klassrummet, jag går in i en roll som lärare och vill göra rollen så bra jag bara kan.
Andreas skrattar över sin liknelse.
– I och med min doktorand få jag läsa till lärarbehörighet samtidigt, vilket jag nog ska göra. Så kanske det är där jag hamnar.
Ett oskrivet blad
När Andreas plockat undan alla forskningsartiklar och statistik tar han gärna med sig familjen och åker till deras nyförvärvade stuga i Finström. Stugan, som tidigare tillhört Andreas svärmor, är nu ett av Andreas många projekt. Att renovera och underhålla den är dock ingenting Andreas är främmande för. Tillsammans med sin fru, och med mycket hjälp av familjemedlemmar, har de totalrenoverat sitt 70-talshus i Jomala.
– Jag har fått lära mig att bli någorlunda händig av min pappa. Även om det är mycket jobb med att ta hand om både ett hus och en stuga så ser jag det som väl investerad tid. Jag gör allt arbete vid stugan med glädje, för oss och för att våra barn ska ha något att förvalta vidare.
Andreas ser ljust på framtiden och de kommande åren.
– Om fyra år förväntas jag examinera och bli doktor, så jag hoppas kunna bli en erfaren forskare som hittat sitt område. Just nu går det mot arbets- och organisationspsykologi, om det fortsätter så får framtiden utvisa.
När lugnet lagt sig och studietimmarna är färre hoppas Andreas även att det kommer komma mer tid till teatern igen.
– Jag hoppas verkligen jag kan hålla det vid liv, att jag får några roller även i framtiden.
Även om han ser fram emot nya skådespelsuppdrag finns det en aspekt av det hela som Andreas inte längtar efter.
– Jag tycker det är jobbigt att gå på auditions. Det är något jag får jobba med. Jag trivs inte med att man ska bevisa att man förtjänar att vara med någonstans. Jag förstår absolut att det är så, och varför, men personligen tycker jag det är tungt.
Andreas skrattar och rycker lättsamt på axlarna.
– Jag känner ändå att jag hittat min väg. Sedan gäller det bara att hitta en kombination mellan allt det man tycker om och allt det man vill göra.
