I grunden är hon en stolt dalkulla, Marianne Norberg.

– Det är lite samma som att vara ålänning. Falun är en småstad, Åland ett samhälle, och det är lite samma genuina känsla för hembygden, säger hon och kommer ofrånkomligen in på dialekter och på de likheter hon upplever att finns mellan dalmålet och åländskan.

– Därför känner jag mig dialektalt hemma här.

Egentligen trodde Marianne att hon skulle bli barnläkare eller sjuksköterska. Kanske hade det att göra med alla sjukhusvistelser och operationer hon behövde genomgå som barn. Hon hade problem med sina öron och en hörselnedsättning på ena örat, vilket hon fortfarande har.

Marianne var mellansystern av tre systrar. Som barn var hon inte den som vågade säga ifrån. Snarast var hon tillbakadragen och duktig.

– Jag hade det väldigt lätt i skolan, ännu i högstadiet, och hade bra betyg. Men i sjuan låg jag en och en halv månad på sjukhus så i åttan tappade jag lite.

Familjen bodde ”mitt i smeten” i Falun. Främst hängde Marianne med sin bästa kompis.

– Vi hade så mycket äventyr – vi gjorde äventyr, säger hon och berättar vidare om hur hon och kompisarna i högstadiet ”drällde på stan” men också om hur de hängde på slaggvarpen som fanns, det vill säga avfallshögarna från produktionen av järn och koppar.

– De var nog högre än Ålands högsta berg, konstaterar hon leende.

Marianne var med i Röda Korsets ungdomsverksamhet. Där fick hon värdefulla kunskaper för livet.

– Där lärde vi oss första hjälpen och så vidare. Jag tävlade i fältsjukvård och blev Svealandsmästare.

Redan då handlade det utan tvivel om att Marianne gärna hjälpte andra. Egentligen ville hon bli barnläkare, men utbildade sig till närvårdare och barnsköterska. Hur hamnade då dalkullan Marianne på Åland? Det visar sig ha varit kärleken. Sambon, ålänningen Johan Karlsson, träffade hon i Stockholm.

– Jag väntade på pendeln i Stockholm. Jag hade varit och hälsat på min syster. Då hamnade jag bredvid honom. Han väntade på bussen till Åland. Vi pratade. Sedan ringde vi varandra. Det var en trevlig bekantskap och jag bestämde mig för att åka hit och hälsa på.

Oron hon kände över att åka färja var inte nådig.

– Det var hemskt! Jag är en landkrabba. Han kom och hämtade mig. Det här var 2006, på hösten. Vi var båda nyseparerade.

Efter två år valde Marianne att flytta till Åland.

– Från 2009 är jag skriven här.

Bytte bana

På Åland ”knatade” hon in till äldreboende Rosengård i Godby, som hon säger. Och det visade sig att hon i princip kunde ha fått komma på jobb direkt dagen efter.

– Jag var med och startade upp dagverksamheten där. Jag jobbade hälften av tiden i vården, hälften i dagverksamheten.

Dessutom påbörjade hon valideringen av sin närvårdarutbildning på Åland för att kunna söka fast tjänst.

– Man ska inte göra för mycket, men dagverksamheten var ju så rolig. Jag kan sakna att ge de äldre en guldkant!

Och det visar sig när Marianne berättar om sitt liv, att det är precis så – att hon helst vill ta hand om alla. Hon har svårt för att förbise någon som behöver hjälp. Två gånger har hon gått in i den berömda väggen, som hon säger.

– Jag var sjukskriven i två år. Jag jobbade i äldreomsorgen på nätterna. När jag flyttade hit blev jag sjukskriven igen på ett år. Det tog helt enkelt stopp att ta hand om andra.

Marianne beskriver hur det var den där senaste gången hon var på väg att bli utbränd. Om sambon som frågade henne hur hon egentligen mår.

– Det var när jag glömde att jag hade varit och handlat. Då insåg jag att måste göra något annat. Jag kontaktade Cia Borg på Dinos om att få göra min arbetsprövning där. Jag är uppfostrad att laga mat från grunden, berättar hon men inflikar att det var först när hon flyttade hemifrån som 16-åring hon själv började laga mat.

Sagt och gjort. Marianne bytte bana. Hon kunde göra sin arbetsprövning i restaurangbranschen.

– Jag började med sallader och salladsbuffén. Det var så roligt. Jargongen bland restaurangpersonalen är rå men hjärtlig. Det var kul och jobbigt!

Det var mycket nytt hon behövde lära sig.

– Bara det hur jag skulle hålla kniven för att skära lökbåtar. Och språket man har i köket, säger hon och ger exempel på olika benämningar, som att handduken kallas för släng.

Utbildning till kock

Efter arbetsprövningen på Dinos gick Marianne en kurs på Ålands hotell- och restaurangskola. En kurs som ledde henne vidare till en vuxenutbildning till kock.

– Det var ju så kul!

Utbildningen grundade sig främst i praktiskt lärande, där man själv skulle hitta en plats för detta. Marianne som bor i Godby kände att Smakbyn, som dessutom låg rätt nära till, var ett gott alternativ. Och så blev det. Hela den tvååriga utbildningen gjorde Marianne huvudsakligen där.

– Vi hade väldigt lite tid på skolan, utan skulle lära oss där på platsen vi hade.

Utbildningsresan gick hela vägen från disken.

– Då lär man sig var allt ska vara, sedan byggde man på. Jag hade en handledare. Det var stora ytor. Hård jargong, men familjärt och varmt. Arbetsproven gjorde jag där.

Samtidigt beskriver Marianne hur det gällde att ha huvudet med sig – att tempot var högt. 2016-2017 blev hon färdig. Efter Smakbyn följde hon med kökschefen som öppnade eget inne i Mariehamn. Sedan gick Marianne vidare till Johannas hembakta.

– Det var roligt och nytt, säger hon om bakningen.

Och även om hon tycker att det är roligast att laga mat, älskar hon också att baka. När hon jobbade som närvårdare hände det ofta att hon satte en deg på jäsning när hon kom hem.

Nu är Marianne 65 år och pensionär. Tacksamheten lyser igenom när hon beskriver hur hon valde att ta steget och bytte riktning i arbetslivet. Hon lyfter fram valen man har. Om att man som 55-åring kan göra något annat – att det inte är för sent. Och att hon blev stärkt av detta.

– Det blev en vändning i mitt huvud efter att jag sökte till kockutbildningen.

Diabetesdiagnosen

Förra hösten fick Marianne diagnosen diabetes typ 2. Nu har hon plockat bort allt bröd ur kosten – alla kolhydrater. Hon som onekligen älskar bröd.

– Jag har valt att ha det så här. Jag försöker vara utan medicin så långt det går. Jag känner att det kan vara väldigt känsligt, jag blir trött, säger hon hur det blir ifall hon får i sig något hon inte mår bra av.

– Det är en konstig trötthet om sockret blir för högt. Fem-sex, då mår jag som bäst.

Hon ser till att hålla sig till den mat hon mår bra av och håller koll och lär sig vad som fungerar och inte.

– Jag pickar mig när jag äter något som jag inte har ätit förut.

Dessutom lär hon sig vilka viner som innehåller mindre socker och påminner om att många av dem innehåller väldigt mycket socker. För ibland vill hon unna sig ett glas vin. Marianne inser också vikten av att vara i rörelse.

– Jag var ute och gick jättemycket och nu ska jag börja styrketräna i höst. Det är det bästa för att få ut sockret i musklerna, inte i blodet.

Grunden till att hon upptäckte sin diabetes var för att hon hade återkommande urinvägsinfektioner. En ung och noggrann sjuksköterska tittade tydligare och mer nitiskt på hennes urinprov än vad som hade gjorts tidigare.

– Nu har jag prövotid till hösten, påpekar hon kring försöken att hålla det i schack med mat och rörelse.

– Jag äter ingen medicin i övrigt. Och nu är jag stenhård med kosten. Jag tror att det är bättre att lära sig själv så länge det går. Mamma hade också diabetes, som barn.

Marianne äter mycket vitkål och kyckling. Hon äter helt enkelt jättebra, flikar hon in. Numera lägger hon ut mycket matbilder på Instagram. Hon njuter själv av att se en vacker matbild.

– Jag tycker att det är så roligt, utbrister hon och erkänner att hon njuter av att få kommenterar på sina bilder, alldeles särskilt från någon som hon inte vet vem är.

Uppskattar det lokala

Livet i dag upplever Marianne som ”jättebra”. De fyra Devon rex-katterna är viktiga.

– Vi hade uppfödning tidigare och fick tre kullar. Man ska inte vara rädd för närhet, menar hon med en blinkning till katterna och gestaltar hur nära de gärna vill vara.

Marianne läser mycket, ibland tre böcker på en vecka. Men fler kokböcker köper hon inte. Hon har tillräckligt. Hon är en förespråkare av axgan, eller kanske snarare av lokal mat överlag.

– Jag kommer ju från en liten stad. Man månar om varandra. När man kan ska man gynna de som producerar här. Jag handlar allt här på Åland. Vi är bara två vuxna och kan välja vad vi äter.

Men så älskar hon röding och det finns inte på Åland.

– Det köper jag från Sverige. Pappa fiskade röding, säger hon om sin kärlek till färsk fisk.

Marianne är lite förvånad över att man i butiker inte försöker lyfta fram det åländska, så att man inte själv skulle behöva leta efter det. Hon minns sin egen uppväxt.

– Vi gick till torget varje lördag, nämner hon och hennes önskan är tydlig:

– En saluhall där man säljer färskvaror. Kanske här i Sittkoffs, säger hon och slår ut med armarna där hon sitter, på platsen hon önskar att skulle vara ett centrum för de lokala råvarorna.