Så långt tillbaka som Krister Koskinen kan minnas har han haft ett intresse för räddningsväsendet. Som liten pojke var utryckningsfordon extra spännande, och frivilliga brandkåren var tidigt intressant. År 1971 blev han officiellt intagen i det dåvarande pojkkompaniet, och det blev starten på ett liv dedikerat till brandkåren i olika former.

Första starka minnet

Krister minns än i dag sin första stora utryckning. I september år 1973 bröt en brand ut på fartyget ms Strömma Rex strax utanför Kobba Klintar, och det bogserades iland i Mariehamn för hjälp med släckningsarbetet. Strandnäs frivilliga brandkår var en del av det arbetet, och Krister minns hur han körde med sin moped till hamnen.

– Jag fick åka iväg och hämta en fat-pump med min moped, och på vägen tillbaka fick jag soppatorsk. Jag minns hur pinsamt jag tyckte det var, att jag inte var bättre förberedd när det väl gällde.

I dag skrattar Krister dock gott när han återberättar minnet med bränslepaniken, och han lärde sig där och då att ha tanken full i beredskap på nästa utryckning.

– Det var första omfattande branden jag var delaktig i. Man kan väl säga att det var starten på karriären.

Hobby blev karriär

Åren gick och Kristers engagemang i Strandnäs FBK bara växte. Han gick alla frivilliga brandkårsutbildningar som var möjliga att gå. År 1977 ordnade brandverkets dåvarande förman Per-Anders Nordqvist ett sommarvikariat till Krister.

– Som vikarie blev jag en del av vaktstyrkan och fick därmed utföra alla ordinarie uppgifter, allt från att bemanna brandbilar till ambulansen. Det var en utmaning som fungerade tack vare att man alltid jobbade med kunniga äldre personer.

Under hösten blev flera tjänster vakanta, och Krister valde att söka. Från januari 1978 var han sedan fast anställd vid brandverket. Han åkte iväg till Ekenäs för att gå en ambulanskurs, och skolade sig sedan i Sverige till bland annat förman och brandmästare.

– Att jobba på en heltidsbrandkår betyder inte bara att man åker på larm utan mycket av tiden ägnas åt övningar för att upprätthålla och utveckla sina kunskaper. Men man lär sig nog allra bäst ute på larm.

Vid sidan av heltidsjobbet som brandman fortsatte Krister även vara aktiv inom frivilliga brandkåren. I början av 80-talet blev han rustmästare där, vilket han är även i dag. Som en av tre rustmästare är han ansvarig för att all utrustning och alla fordon är i skick och redo för utryckning.

– Jag är väldigt noga med att bilarna är i skick, och tycker om att rusta med dem.

Förstående familj

När Krister träffade sin fru blev även hon en självklar del av gemenskapen genom brandkårens damklubb, där fruar, mödrar och andra intresserade kvinnor hjälpte till att bistå brandkåren med markservice i olika former. När paret senare skaffade familj blev även barnen introducerade i brandkårens värld.

– Mina barn har nog varit väldigt trötta på att sitta på brandstationen och rita medan de väntade på mig. De har tillbringat många timmar där under sina uppväxter, och kanske inte alltid frivilligt. Jag har nog missat väldigt mycket av deras uppväxt och intressen. Jag är tacksam över att de alltid varit så förstående.

Krister drar in en suck.

– Nog har jag prioriterat fel många gånger i mitt liv som jag kanske ångrar lite nu på äldre dagar. Jag har varit mycket borta från min familj. På min äldsta dotters dop åkte jag iväg på utryckning mitt under dopkaffet, och när Pellas i Lemland brann lämnade jag dem mitt under julmiddagen. Men brandkåren har helt enkelt varit min grej i livet.

Tar igen tiden

I dag har Krister och hans fru sex barnbarn och ett sjunde är på väg. Han ser sin chans att ge barnbarnen mycket av den tid han känner att han missade med sina egna barn. En av flickorna visar i dag intresse för frivilliga brandkåren vilket gör Krister glad, speciellt det faktum att det i dag finns plats även för flickor i kåren.

– När jag började var det närmast omöjligt att en kvinna skulle vara aktiv i kårens släckningsavdelning. Då fanns det en damklubb som serverade oss och skötte markservicen, men aldrig att de var med på övningar och utryckningar. Det är väldigt roligt att det har utvecklats.

Men det är inte bara delaktigheten i brandkårsvärlden som glädjer Krister. Allt som barnbarnen tar sig för vill han vara en del av.

– Jag försöker ge barnbarnen mycket tid och kärlek, och hitta på saker med dem. Jag kör dem mycket till olika aktiviteter, och hjälper till där jag kan. Det är jätteroligt att få följa med, så länge de vill ha mig med.

Bland annat ser man Krister ibland som funktionär på motorcrossbanan i Lemland där hans barnbarn kör crosstävlingar.

– Jag är väldigt intresserad av idrott, men just motorsport ligger mig extra nära hjärtat. Jag har själv varit och kört på banan i Lemland. Jag och en kollega byggde en bil ihop och var med i sextimmarslopp. Jag testade även på ett tjugofyratimmarslopp, men det blev långt det.

Krister kör även motorcykel då tillfälle ges. Några bekanta till honom startade en tisdagsgrupp som kör runt på Åland tillsammans och besöker olika platser, och Krister anslöt sig till dem.

– Det har varit en paus i två år nu, men jag ska nog starta upp den inför denna säsong igen. Att åka motorcykel är frihet för mig.

Nästa steg i livet

Runt hörnet väntar strax pensionen för Krister. Ett steg i livet han inte riktigt är beredd att ta.

– Det är en tröskel och inget jag sett fram emot. Jag har levt med brandkåren en så stor del av mitt liv. Jag vet att många längtar och väntar på pensionsdagen, men inte jag. Jag kommer inte att ligga hemma och gråta, men det känns.

Krister ser tillbaka på en brandkårskarriär som bjudit på både både det ena och det andra. Stora utmaningar blandat med mycket glädje.

– Det har varit ett spännande liv. Det händer ju inte jättemycket här på Åland, men ändå har jag hunnit vara en del av så mycket. Även under min tid på ambulansen. Jag skulle så gärna vrida tillbaka tiden och börja om igen.

Krister är helt övertygad om att han hamnade precis rätt i livet.

– Jag har aldrig ens tänkt tanken att byta yrkesbana. Jag vet att många gör så mitt i livet, tänker om och gör något annat. Även om jag hjälpt svärfar med att köra lastbil genom åren har jag alltid vetat att jag inte skulle byta jobb. Jag har alltid farit på jobb med glädje.

Men även om Krister kliver ner från posten som brandmästare lämnar han inte den frivilliga brandkåren. Utöver det praktiska arbetet i kåren är han även suppleant i Strandnäs FBK:s styrelse.

– Där kommer jag nog hänga kvar så länge jag är välkommen. När jag inte längre kan fara på utryckningar hoppas jag kunna hjälpa dem på stationen. Om inte annat så bre mackor åt dem, säger han och skrattar.

Att vara en del av den frivilliga brandkåren tar Krister på största allvar, dygnet runt året om.

– Normalt så åker jag nog på alla larm, dag som natt. Min familj har varit otroligt tålmodiga med mig och mitt intresse för det här. Och de är lika tålmodiga än i dag.

Stugliv och fiske

När Krister vill koppla av åker han med frun till parets sommarstuga på Tellholm. Där tar han gärna sin snurrebåt ut och fiskar. Han lägger lika gärna nät som far ut och kastar. I bagaget har han några tävlingar så som Getadraget och Bovikshugget.

– Det är rogivande och roligt. När jag får barnbarnen med på fiske är det extra roligt.

Vad framtiden nu kommer föra med sig är Krister tacksamt ovetandes om. Hans fru går även hon i pension senare i år, och mer tid tillsammans ser han framemot. Utöver det kommer pensionslivet fortsätta som livet innan pensionen, fast nu enbart inom frivilliga brandkåren.

– Jag har aldrig haft något behov av att resa runt och utforska världen. Det har inte varit min grej. Jag är nog rätt hemmakär. Men jag besökte min släkt i Hangö på somrarna som barn, det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat och det borde jag återuppta.

Ett förnöjsamt leende sprider sig över Kristers ansikte.

– Jag tar dagen lite som den kommer. Barnbarnen får ta upp tiden, och det hoppas jag att de gör.

Dock stänger Krister inte dörren helt för arbetet vid räddningsmyndigheten.

– Räddningsverket har jag sagt mitt hejdå till. Där känner jag mig klar, och har tackat för mig. Men om det kommer behov av extrajobb och inhopp är jag nog inte omöjlig.

Krister skrattar gott.

– Jag har lagt ner otroligt många timmar på brandkåren. Det har varit en lång men jättekul resa. Jag ångrar inte en sekund.