Det var kärlekens vindar som blåste över Connie Canova hela vägen från Argentina till Husö, Sottunga. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hon skulle flytta från en miljonstad till en ö med knappt en handfull hus på – men i dag är hon tacksam och glad att ödet hade en egen plan.

– Jag jobbade på ett kryssningsfartyg i elva år, och det var där jag träffade Mats. När covid kom förlorade jag jobbet, och det öppnade möjligheten till att flytta med honom hit. När han först frågade om jag ville hälsa på honom på Åland var jag tvungen att kolla upp var det låg. Jag hade aldrig hört om platsen förut.

Att hon blev av med jobbet är dock ingenting hon sörjer i dag. Det var tunga arbetsförhållanden med sju månader ombord och två månader ledigt. Det som lockade med livet till havs var möjligheterna till att upptäcka nya platser.

– Jag älskar att resa, och ombord fick jag se världen. Nästan varje dag var man på en ny plats.

Vägen till Åland

När Connie väl klev av sitt kryssningsfartyg för sista gången gick inte hennes väg raka spåret mot Åland. Första året som arbetslös valde Connie dock en annan, lite varmare, ö. Malta blev hennes tillfälliga hemort, och därifrån reste hon till bland annat Norge och Lappland. Sedan november i fjol bor hon nu permanent på Åland.

– Det har varit så väldigt länge, att jag i princip bott i en resväska. Därför är det lite av en utmaning att stanna kvar på en plats nu. Men i och med att Mats fortfarande jobbar på sjön känns livet inte alltid detsamma, och eftersom jag har en lägenhet i Mariehamn och kan åka mellan den och huset på Husö. Det är en räddning för mig.

Trots att hennes sambo är iväg på jobb långa perioder åt gången gör Connie allt hon kan för att inte känna sig ensam, i ett nytt land med ett nytt språk hon ännu kämpar på med att lära sig. Till sällskap har hon även sin nya familj som kom på köpet med förhållandet. Connie lyser upp när hon berättar om sin nya ingifta familj och all stöttning hon fått, och fortsätter att få. Men trots fin gemenskap inom familjen är hon inte främmande för att njuta av tid med sig själv mellan varven.

– Som person är jag väldigt social och pratglad, jag pratar gärna med vem som helst och är nyfiken på andra människor. Men när det kommer till att dela med mig av min tid är jag gärna hemma ensam.

Connie beskriver det som en stor utmaning att komma in i en ny kultur, speciellt i ett samhälle där merparten inte är lika öppen som hon är van med i sin argentinska kultur.

– När jag flyttade hit skaffade jag direkt ett gymkort för att komma ut och möta andra människor, och jag hittade på mycket för att hålla mig ute bland folk. Nu har jag lugnat ner mig lite. För jag försöker alltid starta en konversation med alla, var jag än är. Och ibland får man ingen respons alls, det är lite uttröttande efter ett tag.

Det är inte bara den sociala aspekten som varit en utmaning för Connie i och med flytten till Åland. Även vädret har en stor inverkan på både sinnesstämning och ork.

– Jag är nog gjord för varmare väder och klimat, mindre regn och grått väder. Men kanske en dag, i framtiden, kan vi börja dela vår tid med ett boende på varmare breddgrader också. Jag hoppas lite på det, i alla fall.

Satsar på sitt eget garn

På Husö har Connies svägerska tillsammans med sin man egna får. Connie ville redan från första början vara med i skötseln av fåren och lära sig allt hon kan. Vid första rakningen fick hon se hur ullen brändes, och kände ett litet sting i hjärtat av all den vackra ull som ordagrant gick upp i rök.

– Jag älskar att skapa, det är den jag är rakt igenom. Att få jobba med konst i någon form är något jag alltid har drömt om. Så när jag såg den all den här ullen visste jag direkt att det fanns en möjlighet att skapa något av den.

Efter lite googlingar och bollande med svägerskan bestämde sig Connie för att lära sig göra eget garn. Hennes sambo såg till att hon fick den utrustning hon behövde för att komma i gång och Connie började med att lära sig tvätta garnet. Det tog inte länge innan hon var helt frälst. Det fullkomligt lyser om hela Connie när hon berättar om sitt garn. Hennes kroppsspråk blir levande och hon svävar ut med armarna medan hon gestikulerar och visar de högar av ull hon har runt sig.

– Jag älskar det! Min lägenhet i Mariehamn är full av ull, överallt. Jag lagar inte ett tunt, perfekt, garn. Tvärtom, det blir ett tjockt garn med mycket textur. Du måste se det för att förstå det underbara med det.

I höstas kände Connie sig redo att dela med sig av sitt garn även till andra. Hon anmälde sig som försäljare till lillajulmarknaden vid Jan Karlsgården i Sund. Försäljningen från dagen gick över hennes förväntningar, även om hon märkte att många ställde sig lite skeptiska till denna lite annorlunda form av garn.

– Människor överlag är inte vana att tänka utanför boxen, och jag märkte att de flesta vill ha sitt standardtunna, fina garn. Men jag gillar inte att stanna i boxen. Till alla som frågat mig vad man kan laga med detta garn svarar jag: ”precis samma som du kan laga med allt annat garn”.

Connie ser återigen ivrig och förväntansfull ut medan hon fortsätter.

– Men många var modiga och vågade köpa mitt garn. Det ger mig hopp och iver att fortsätta! Jag övar på att sticka som bäst, och mitt hopp är att kunna skapa en kollektion av något med mitt fantastiska garn.

Kreativitet i alla former

Connie berättar om sina planer på att starta ett företag kring sitt skapande, och att hon som bäst funderar ut det perfekta namnet. Men mitt i hennes upplyftande berättande ändrar hela kroppshållningen karaktär, och hon ser allvarligt på mig.

– Hela mitt liv har jag fått höra nej. Du kan inte göra det där, eller det här. Och jag avskyr det, jag fullkomligt avskyr att höra nej. Men det motiverar mig bara ännu mer att bevisa att jag visst kan! Jag har turen att komma från en familj med starka och självständiga kvinnor, och det bär jag med mig i allt jag gör.

Även om skapandet av garn är ett nytt element i Connies liv har hon alltid skapat i någon form. Som 15-åring kom hon in i dansens värld, och efter några år fick hon jobb som koreograf på en lokal tv-kanal. Där jobbade hon med att skapa danser och rörelser för skådespelare, dansare och andra som framträdde på kanalen.

– Jag älskade det! Det var ett fantastiskt roligt jobb. Jag fick åka till New York och gå dansklasser, och fick vara kreativ och uppfinningsrik. Men efter ett tag behövde jag ombyte, jag är rastlös som person och behövde se något nytt. Det var då jag fick jobb som dansare på kryssningsfartyget – och det var så jag hamnade här.

Färgstark magi

Det går inte att sätta ordet på det, men det är någonting med Connie som gör att man varken behöver koffein eller choklad för att bli piggare – att vara runt hennes aura sköter det galant. Medan hon med hela kroppen berättar och visar de visioner hon har i sitt huvud inför framtiden, märker jag hur jag också rycks med. Jag vill också raka får och göra eget garn. Vi pratar en stund om den egenskapen, att kunna dela med sig av sin egen passion.

– Jag försöker att alltid hitta magi. Magi är ett stort och viktigt ord för mig. Det kan finnas i en person, i en konversation, i ett ögonblick. Och jag försöker att alltid ge andra magiska stunder, säger Connie medan hon strålar ikapp med vårsolen utanför fönstret.

Hon återkommer ofta till naturen, och hennes koppling till den och allt omkring.

– Jag har en stark koppling till naturen. Till exempel vill jag att det jag äter ska komma från så nära naturen som det bara går, inte några tillsatser och konstgjord mat. Det är nog därför jag föll så starkt för ullen också, närmare naturen kommer man väl inte. Det finns en liten idé inom mig att studera inom jordbruksyrket. Jag drömmer om att en dag ha egna får, kanske några getter.

Connie skrattar och påpekar att det måste låta halvt galet för en främling, att lyssna på alla hennes passioner och idéer, och hon är noga med att understryka vikten av att ha rätt partner vid sin sida när man är så impulsiv och engagerad som hon beskriver sig vara.

– Mats stöttar mig i allt jag gör. Han är en av få personer som kan följa mig i livet, och alltid hinna ikapp mig. Jag är väldigt lyckligt lottad som hittat honom. Och Husö – jag älskar Husö.