Christer ”Krille” Mattsson beskriver sig själv som ”Mariehamnare, boende i Sund och jobbande i Jomala”. Sport och idrott har genomsyrat hans liv, på många plan. Han har sett otaliga fotbollsmatcher runtom i världen och har besökt alla Premier League-arenor i London. Redan som liten blev Queens Park Rangers (QPR) hans favoritlag. Anledningen var att hans pappa, Anders Mattsson, som hade varit och dömt en internationell match, tog med sig en tvärrandig blåvit QPR-tröja åt sin son. Unge Krille bar tröjan dag som natt.

IFK Mariehamn följer han troget – oavsett om det handlar om hemma- eller bortamatcher. Åland United likaså, om än inte lika intensivt. Atlético Madrid kom han i nära kontakt med i och med Paf:s sponsorering av klubben. Många fotbollsmatcher blir det, både live och via tv-sändningar. En söndag kan det mycket väl landa i tre matcher på raken. Nu under ishockey-VM sätter han sig också gärna i tv-fåtöljen. Han inser att han helst tittar på matcher ensam, om det inte handlar om att se dem live. På så sätt ser han dem mer fokuserat. Onekligen blir det en hiskelig ansamling timmar han ser på sport och idrott.

– Nog blir det mycket!

Tidigt fotbollsintresserad

Det där sportintresset har han med sig från födseln. Krilles pappa, Anders Mattsson, var först fotbollsspelare och sedan domare. Samtidigt säger han:

– Men nog kom intresset inifrån mig själv. Vi bodde på Ålandsvägen 18 och jag cyklade med min trehjuling med bollen på släpflaket till idrottsplan. Som fyraåring cyklade jag dit på egen hand och bollade mot ett plank.

När familjen flyttade till Östernäs fanns även där ett bollplank, husets nya vägg. Vänskapen som skapades med barndomsvännerna däromkring finns fortfarande kvar. Han nämner Stefan ”Steffi” Fonsell, Jan-Ove ”Nippe” Eriksson och Bengt ”Benko” Johnsson.

– På vintrarna spelade vi hockey på gatan och byggde våra egna mål. Det var sport och idrott hela tiden. Och visst drömde jag om att bli fotbollsproffs.

Krille spelade elva landskamper med Finlands U18-landslag. Han fick även möjlighet att pröva på proffslivet med Feyenoord i Rotterdam, där han bodde inneboende hos en familj.

– Det var betydligt hårdare än vad jag trodde!

Inför EM 1982 i Finland var han ännu med i landslaget ända fram till det sista landslagslägret. Men eftersom spelare från årgången under visade framfötterna tog de flera av platserna i laget. Krille hörde till dem som fick lämna sin plats ifrån sig. Där och då var han beredd att sluta med fotboll, men fortsatte ändå. Under tio år spelade han i IFK Mariehamns A-lag, som då mestadels spelade i division 2. Efteråt tänkte han sig en domarkarriär. Visserligen dömde han matcher i division 2 under ett år, men insåg att han inte ville träna ensam.

När Krille flyttade till Åbo i början av 1990-talet gjorde han comeback som spelare i division 2 – med Turun Toverit. 1992 blev hans sista säsong som fotbollsspelare. Under tiden i Åbo jobbade han som frilans och skrev sportartiklar för allt från Ålandstidningen till Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser. Fem år bodde han i Åbo. Men så träffade han Gunilla Karlsson och hamnade i Sund, Delvik.

– År 1995 började jag som sportreporter på Ålandstidningen. Redan i skolan var svenska ett av mina favoritämnen och eftersom farsan jobbade på Ålandstidningen och jag var mycket där föll det sig naturligt.

Många år på Paf

Efter sex år på Ålandstidningen dök jobbet som webbredaktör upp på Ålands penningautomatförening (Paf). I nästan 20 år jobbade han inom Paf, med allt från information, pr och event till hemmamarknaden.

– Club Paf var det roligast att jobba med, säger han och beskriver alla resor som gjordes inom ramen för den.

– Bästa minnet var när vi med ett 50-tal kunder reste till Rio de Janeiro. Ett minne för livet, för mig och säkert också för Paf-kunderna.

På samma gång blir han eftertänksam när han berättar om resan till fotbolls-EM för herrar i Polen och Ukraina 2012.

– Kriget nu … Det är ofattbart!

I Kiev såg Krille Sveriges alla tre matcher med Sverige och öppningsmatchen mellan Polen och Grekland i Warszawa, och även gruppspelsmatchen Italien och Spanien i Gdansk. Överlag är upplevelser väldigt viktiga för honom.

– Vi reser mycket tillsammans, jag och Gunilla och gärna med hela familjen. Och då handlar det inte bara om sport. Gunilla ser till att jag ser kyrkor och sevärdheter och är kulturell också. Att resa sitter i ryggmärgen.

De sista åren på Paf var han chef för Paf Casino i Mariehamn och ansvarig för spelverksamheten på Åland. Det innebar även uppstarten av Paf Låttå, som han delvis var pappa till. Hösten 2020 blev han, liksom många av hans medarbetare, uppsagd.

– Att inte behövas mera var ett tufft besked. Och visst grubblade jag nog den första tiden och var lite besviken. Men vi var många som under ett par år fått gå från Paf. Tack vare dem fanns det ett bra stöd att gå vidare.

Efter tiden på Paf fanns planer på ett eget eventbolag, men så kom pandemin emellan. När tjänsten som fritidschef i Jomala utlystes sökte han den.

– Jag trivs fruktansvärt bra. Jag får jobba nära idrotten alla dagar.

Han har sex medarbetare som han är ledare över.

– Jag försöker engagera och leda dem. Vi coachar varandra.

I grunden handlar jobbet om förvaltningsansvaret, om budgeten och beredande av ärenden. Just nu är en ny konstgräsplan på tapeten, liksom nytt golv och tak för Vikingahallen.

– Jag hoppas på solpaneler. Det skulle sänka driftskostnaderna. Och gräsplanen ska flyttas och breddas. Det är en otroligt omfattande verksamhet som bedrivs där. Den här säsongen har det varit rekord i skidspåren.

Däremot är skidning inte riktigt hans grej för egen del att utöva.

– Lagsporter är mer för mig. Jag höll nog på med friidrott när jag var glop, men annars hockey och innebandy – och fotboll.

Drar igång grejer

När han jobbade på Ålands Motionsförbund var han initiativtagare till att få i gång innebandyn på Åland. Året var 1985. Han beskriver de första stapplande stegen till en sport som snart blev etablerad. Den första säsongen spelades de första innebandyserierna på Åland, dock med helt egna regler.

– Första officiella landskampen mellan Finland och Sverige spelades i Vikingahallen med flera ålänningar i det finländska landslaget. Vi på Åland fixade de första landslagströjorna och 1990 arrangerades dam-VM i Godbyhallen. Åland var då Nordens innebandycentrum, säger han med viss stolthet.

– Innebandyn blev sedan stor på 1990-talet med ÅSC och NGD på högsta nivå, nu känns det som att den är på väg tillbaka tack vare föreningarna och FBC Åland. Det är roligt!

Han bidrog även till att basketen kom i gång på Åland. Under ett antal år på 1990-talet var han eldsjälen bakom Åland Street Basket. Dessutom anordnades Finlands största basketläger på Åland under några år. Inför ö-spelen på Åland 2009 samlades alla grupperingar för att få till ett herr- och ett damlag i spelen. Numera har Krille titeln hedersmedlem i föreningen Åland basket.

– Det känns förstås hedrande även om min insats var blygsam.

För egen del hade Krille testat på basket under sitt studieår vid Ålands lyceum. Han slutade efter det där året. Han klarade inte finskan. Paradoxalt nog är han i dag helt bekväm med att prata finska.

– När IFK Mariehamn steg till högsta ligan refererade jag i radio. Sammanfattande. På finska!

Locka nya domare

I och med jobbet som fritidschef avgick Krille vid årsskiftet från ordförandeskapet för Ålands fotbollförbund efter sju år. Numera är han hedersordförande.

– Jag ville att Heidi Kullberg skulle ta över, hon hade varit viceordförande länge. Hon är oerhört kompetent för uppdraget, och extra kul att att fotbollen på Åland fick sin första kvinnliga ordförande!

Under sex år satt han dessutom i Finlands bollförbunds förbundsfullmäktige som sedermera fick titeln föreningsparlamentet. När fotbollen i Finland kommer upp till diskussion framgår det att Krille tycker att fotbollen i Finland inte har gått framåt i den mån han skulle önska.

– Man tar in för många spelare utifrån. Samtidigt flyttar unga killar och tjejer utomlands. Jag skulle vilja se fler egna – förstås – kvalificerade egna produkter redan i 15-17-års ålder i IFK och ÅU. Klubbarnas vardag är dock att leva i en resultatkrävande värld, allt är business i dag. Jag har respekt för det.

Numera är Krille bas för fotbollsdomarna på Åland och är i gång med att planera en domarkurs på engelska.

– Vi har redan tre rumäner som är domare. Det är ett bra sätt att integreras i samhället.

Dessutom hoppas han få in fler spelare som har slutat spela aktivt eller som gått över till att spela i korpen, och flera tjejer.

– Bekymret i hela Finland är att det finns för få domare.

Gillar fotbollssnack

En liten hobby han har är att samla på derbyn.

– Jag märkte att jag hade sett ganska många derbyn, säger han och berättar om derbymatcher i bland annat Tyskland, Italien, Ungern, Cypern och Skottland och nämner särskilt den mellan Celtic och Rangers, med 70.000 i publiken.

Och han fortsätter beskriva stämningen som infinner sig på läktaren, som när han, hans pappa och Josef Fagerholm var på FA-cupfinalen för att se Liverpool - West Ham. Då kunde Krille inte hålla tillbaka tårarna efter matchen när Liverpool-fansen sjöng ”You´ll never walk alone”.

När han och Gunilla tidigare anordnade fotbollsresor till London uppskattade han förväntningarna innan och analysen efteråt. Snack och analyser efter matcher blir det fortsättningsvis med pappa Anders och kompisen ”Steffi” Fonsell. Egentligen tycker han lite kontroversiellt att man borde slopa offsideregeln inom fotboll.

– Men då känner nog folk: ”vad ska man då ha att prata om”?

Samtidigt säger han att många klagar för klagandets skull. Själv har han testat på att vara domare och vet att det är utmanande. Kanske skulle spelarna få döma sina matcher själva, utan domare, och komma överens om rätt och fel, funderar han. Dessutom tycker han att man kunde byta ut inkastet mot inspark. Att det kunde bidra till mer chanser i straffområdet. Dessutom skulle han gärna se att det fanns en regel som inte tillät att man gick tillbaka till sin egen planhalva när man har gått över halva planen med bollen.

Även intresset för formel 1 är stort. Han är inte bilintresserad men lockas av konsten att lyckas i omkörning och det taktiska med depåstopp i rätt ögonblick eller rätt däck. Också där har han många liveupplevelser i bagaget, och inte minst har han tajmat dem med finländska förarframgångar.

Politiken lockar

I många år engagerade sig Krille i kommunpolitiken och var bland annat kommunstyrelsens ordförande under åtta år i Sund. Och visst skulle han kunna tänka sig att gå in i politiken igen. Han nämner sitt engagemang för ett fortsatt arbete med Delviks brygga som redan tidigare fick en ny chans och en upprustning.

Han har en ådra i sig som gör att han gärna vill pröva på nya saker.

– Jag omger mig gärna med personer som vill förverkliga, säger han och nämner spontant personer som Mats Adamczak och realiserandet av discgolfbanan i Kastelholm.

Nästa projekt är att skapa möjligheter för terrängcyklingen på Åland.

– Det finns många som vill cykla i terrängen, gärna på våra vandringsleder. Det är ett stort jobb att få det att fungera, men jag skulle vilja se om det går, att vandrare och cyklister kan samsas på samma led med tydliga regler, säger han.

Just nu planeras flera terrängcykelcentrum – teknikbanor – på Åland. Krille är involverad i de tänkta banorna både i Kastelholm och i Jomalaskogarna och nämner att han tror att det borde gå att kombinera cykel- och vandringsleder.

– Om man visar ömsesidig respekt.

Att det ideella engagemanget dalar, även inom idrotten, ser han som en utmaning. Hans ideella engagemang har alltid varit stort och han har en förmåga att få andra att ställa upp.

– Det kommer från föräldrarna, framför allt mamma Karin. Jag minns när vi såg till att Algrundet blev en simstrand, alla hjälptes åt. Eller när pappa Anders och de andra i kvarteret spolade isen i Östernäs. Det här med att ställa upp, det måste vi behålla och hjälpas åt med, säger han och inflikar att han därmed ser glädjen genom att se andra glädjas.

Älskar matlagning

Själv håller han sig på sportfronten numera till promenader. Han prövade dock på padel för att tag sedan.

– Men det var inte så bra för mitt knä, säger han och visar på vänster knä som skadades i samband med att han spelade beachfotboll utomlands och blev knuffad i ryggen och trillade så illa att knäet skadades rejält.

I övrigt säger han med tacksamhet att han är förhållandevis frisk. Det bästa han vet är att laga mat. Och han älskar chili så pass mycket att han nästan till och med skulle ha det i gröten. Hemma i Delvik syns stora tomatplantor trona.

– När jag träffade Gunilla drack jag bara öl, sedan blev det mer vin. Nu har jag dessutom upptäckt alkoholfri öl, som smakar minst lika bra. Fast helst dricker jag mörk öl, och då har de alkoholfria en bit att vandra.

Mest stolt är han över att ha varit initiativtagare till Stallhagens bryggeri som grundades 2004. Efter att ha sett att öar runtom i världen hade sitt egna ölmärke kom tanken på att skapa något dylikt på Åland.

– Jag hoppas och tror att många ålänningar är stolta över det.

På väggarna hemma i Delvik syns otaliga tavlor från olika resor, inte sällan köpta av någon gatukonstnär. Han samlar på tavlor med tjurmotiv. Boxning har alltid intresserat honom och när han gick en idrotts- och ungdomsledarutbildning i Vörå i unga år var det en incident som ledde till att han började kallas för ”Tjuren”.

– Robert Bamberg kom med ett par boxningshandskar och frågade om någon ville testa på. Jag testade att slå ordentligt – så att han föll omkull, säger han om smeknamnet han då fick inspirerat av filmen ”Tjuren från Bronx”.

Krille kallar sig själv för en social entreprenör. Sällan blir han stressad och han är hyfsat strukturerad. Han har sina kom-ihåg-listor som han försöker beta av. Dock är han lat till naturen, inflikar han småleende.

– Jag älskar att inte göra någonting. Men när jag gör, gör jag det ordentligt. Balkongen är min favoritplats i det här huset! Och så har jag min ”Man cave”, säger han och visar rummet där hans egen tv-plats finns med en skön fåtölj.

Och visst händer det emellanåt att han somnar där – i fåtöljen …