Mycket har att göra med varifrån man kommer, tror Thomas Strandvik. Den där viljan att lyckas. Thomas växte upp med sin mamma och syster i en grå betongförort. Det är så han beskriver uppväxtens flerfamiljshus i Esbo. Föräldrarna var skilda.

– Det var speciellt. Det har alltid funnits lite hat mot finlandssvenskar som det lite bättre folket, säger han om uppväxten då han emellanåt fick gå omvägar för att inte få stryk av finska pojkar.

Tidigt ville han komma bort därifrån. Några andra särskilda drömmar hade han inte, men han började tidigt laga mat och studerade till kock i Helsingfors efter grundskolan.

– Sista året gick jag här på Hotell- och restaurangskolan, säger han och åsyftar Mariehamn.

Det där året träffade Thomas även åländskan Harriet Brunila som senare skulle bli hans fru.

– En sommar jobbade jag på Hotell Cikada och efter armén jobbade jag en sommar som kock på ett daghem.

Så snart han var färdig kock ville han egentligen starta en egen restaurang, men han tog en merkonomexamen först. Under tiden han gick Lilla Hanken i Helsingfors jobbade han lediga stunder på Hesburger i Esbo centrum. Som 22-åring blev han erbjuden att bli franchiseföretagare för Hesburger i Kouvula.

– Jag hade sparade pengar och lyfte studielånet för att ha råd med aktiekapitalet. Jag jobbade 10-15 timmar, sju dagar i veckan. Efter två år flyttade vi tillbaka till Helsingfors och jag började i stället driva Hesburgerrestaurangen i Esbo som jag tidigare hade jobbat på. I samma veva blev Harriet klar med sina studier till lärare.

Paret fick sitt första barn och Thomas blev erbjuden att jobba som distriktschef för Hesburger i Helsingforsregionen, och även för Åland, Karis och Kyrkslätt eftersom han var den enda som kunde svenska. Totalt jobbade Thomas 14 år inom koncernen.

– De sista åren trivdes jag inte alls. Företagskulturen passade inte mig. Jag började fundera … Jag hade fiskat på min fritid, särskilt när vi var på svärföräldrarnas stuga på Vårdö om somrarna.

Han valde att gå fiskeguideutbildningen i Pargas och gjorde yrke av sin hobby. I samma veva flyttade familjen till Åland.

– Harriet trivdes med sitt jobb och jag trivdes inte med mitt, säger han om det paradoxala i att det egentligen var han som ville flytta till Åland.

Blev delägare

Thomas startade sitt företag som fiskeguide, men så råkade han höra att Michael ”Micke” Björklund skulle skapa franchiseföretag av Pub Niska.

– Vi gick samtidigt på Hotell- och restaurangskolan och jag hade hans pappa som lärare. Jag erbjöd Micke mina konsulttjänster, vi träffades, och efter några timmar erbjöd han mig att bli kompanjon. Jo, det var självklart. Jag kunde vara med och påverka och visste vad jag ville göra. Fisket fick bli en sidobusiness.

Det här var i samma veva som Pub Niska flyttade från västra till östra sidan av Mariehamn. En Niskarestaurang öppnades dessutom i Åbo och snart blev det även en sommarrestaurang i Ekenäs.

– Det är elva år sedan nu.

Den 2 januari 2020 köpte Thomas och Micke upp alla Pub Niska-restauranger, strax innan coronan bröt ut.

– Alla blev helägda av oss. Vi såg att det var en jättebra grej och vi hade inget val, säger han om omständigheterna kring att personen som drev flera av restaurangerna dog i cancer väldigt plötsligt och att hans barn snart insåg att de inte ville driva dem vidare.

Samtidigt understryker han att nog ingen kan förstå hur coronan drabbade branschen. Huruvida han i något skede har varit färdig att kasta in handduken, svarar han:

– Det är inte riktigt jag!

Kring avundsjukan som ibland uppstår gentemot dem som det går bra i branschen för, säger han med eftertryck:

– De förstår inte hur mycket jobb det är bakom.

Ser möjligheterna

Onekligen är han den som ändå blickar framåt. Hela tiden! Ständigt ser han nya möjligheter. Nu har kompanjonerna öppnat restaurang och kafé på Stockmanns i Helsingfors.

– Det var drömmen. Man hade gått där som barn och tänkt att här skulle man vilja ha restaurang, så det var svårt att tacka nej. När möjligheten dök upp var det ”nu eller aldrig”. Vi trodde att tajmingen var perfekt, men det blev en jättetuff start där.

Nya affärsidéer snurrar hursomhelst ständigt i hans huvud

– Min fru har tröttnat på mig, säger han leende om alla hans idéer hon har fått lyssna på.

– Det som har varit synd med pandemin har varit att jag skulle vilja gasa på mer! Det dyker upp hur mycket möjligheter som helst – sådant som jag skulle vilja göra.

Han trivs inte när det blir avgörande huruvida pengarna räcker till eller inte.

– Allt som vi hade byggt upp raderades. Innan pandemin gick kurvan bara upp, men då blev det tvärt slut.

Och just det där faktumet att det inte går att göra – även om man skulle vilja – det drar ner kreativiteten.

– Det är lite surt!

Mer Helsingfors

Inom kort öppnar de ändå upp restaurangen på Svenska teatern i Helsingfors.

– Den möjligheten och med sådana villkor … Den var för bra för att tacka nej till, säger han med värme om chansen de fick.

Samtidigt inflikar han frågetecken som finns kring inflationen och huruvida teatern kommer att locka lika mycket folk som tidigare. Han tror ändå att folk fortsättningsvis kommer att vilja gå ut, även om det blir lågkonjunktur. Återigen lyser den där framtidstron igenom. Även om han ändå kan ha svackor inser han att han har en dos av att vara finne. Biter ihop och håller det inne. På gott och på ont. Det är så han säger. Överlag är han gärna ute på sjön och i naturen, och mår bra av det.

– Nu har vi en hund som är tre och ett halvt år och jag kommer ut på promenader med honom.

Han är övertygad om vikten att röra på sig när det känns tufft. Inte bara fysiskt, utan även mentalt. Fortsättningsvis är fisket viktigt för Thomas.

– När jag fiskar med kunder är det nästan som terapi. Jag rensar huvudet. Men det har varit dåligt under pandemin med det, säger han om fiskeguidningarna som uteblivit.

Thomas vurmar även för fiskevård och grundade Ålands fiskevårdsförening tillsammans med Ingmar ”Pingo” Eriksson och Torsten Fredriksson.

– Nu är jag inte så aktiv mer, men det är en jätteviktig grej, säger han och lyfter fram problemet med obalansen som råder i havet genom överflödet av vitfisk och att berätta det man kan.

– Det är jätteviktigt att åka ut med gäster på sjön. Inte bara fiskare utan även till exempel företagskunder.

Med det menar han vikten av att skapa kunskap och förståelse, även hos storstadsbor som kanske annars inte kommer i kontakt med havet och på nära håll får se hur havet mår och om obalansen som råder. Samtidigt säger han:

– Många är glada bara över att komma ut på sjön. Innan pandemin var jag ut med en grupp ester till Kobba Klintar. När jag hämtade dem var det en kvinna i gruppen som grät, säger han om hur lyrisk hon var.

På samma gång upplever han det som att ålänningarna kan vara lite egenkära. Att många ”går i gång” när de ser en guidebåt.

– Det är synd! Det borde vara tvärtom, säger han och kommer även in på vilken djungel det är det där med fiskekortsområden och berättar om en händelse när hans fiskegäster vinkade glatt åt två män som stod och betraktade dem, men som i retur visade finger åt dem.

– Det är som med jaktmarker det där med med fiskeområden, inflikar han men hyser en förhoppning om att nya generationer ska tänka på ett annat sätt, och med en önskan om större och smidigare fiskeområden.

Utmana de stora

Som alltid försöker Thomas hitta en lösning när han ser ett problem. Det så hans affärsidéer oftast väcks.

– Det snurrar hela tiden, säger han och åsyftar alla tankar om pågår i hans huvud.

Vikten av hållbarhet har allt mer kommit in i hans tankar och vikten av att förändra, inte bara investera. Hans dilemma är att han har jättesvårt att få dem på pränt, alla dessa idéer som snurrar i hans huvud. Han betonar hur viktigt det är att omge sig med personer som kan lösa affärsidéerna – som har de kompetensområden man själv inte har.

– Tänk hur många lösningar det finns i världen som inte kommer vidare, säger han om tankar och lösningar som stannar i folks huvuden.

Även om han inte tror att det kommer fungera att fortsätta som vi gör i dag tror han inte heller på socialismen.

– Men för mycket girighet funkar inte heller, säger han och understryker att små företag har så många berg att bestiga medan de stora alla ägs av de som vill generera ett syfte – mer vinst.

– Jag tror att vi måste ändra hur företagen funkar – businessmodellen. Det fungerar inte att vissa har så mycket pengar så att de inte kan spendera allt medan vissa har så lite. Vi behöver göra om businessmodellen så att en del av vinsten går till hållbarhet. Är det tillräckligt många människor som vill det här så utmanas de stora och tvingas göra förändringar.

Thomas pratar om en folkrörelse och om att det i slutändan är konsumenterna som styr.

– Man kunde grunda en plattform på sociala medier och köpa upp en hotellkedja i Europa och göra de hotellen så hållbara som möjligt. De människor som är delägare nyttjar sedan den hotellkedjan och tvingar de andra stora att förändras, ger han som förenklat exempel.

– Hamnar soporna i Sydamerika blir det vårt problem till slut. Och finns det inte mat söker folk sig dit där det finns mat. Då blir det också vårt problem. Ingen vill flytta hemifrån, men finns det inte mat och jobb …

Thomas pratar om den energi- och matkris vi har att vänta, men också om att han verkligen vill tro att det ska gå att göra en förändring. Och precis som i hans grundläggande tankar inom företagandet i övrigt handlar det om att hitta människor med samma värderingar, och där det inte heller handlar om att maxa genast. Han inser att han behöver hitta de där nyckelpersonerna i världen som verkligen brinner för att göra en förändring. På riktigt. Rika människor med de visionerna och dessutom någon som är en guru på sociala medier.

– Greenwashing är många gånger inte genuint.

Det blir sällan semester för Thomas del, men när det blir behöver han komma bort för att koppla bort. Är han på hemmaplan finns risken att han inte kan tacka nej till en fiskeguidning. Särskilt nu efter pandemin är det extra svårt att säga nej. Just nu kan han känna lite avundsjuka gentemot de som har semester och åker runt på middagar och träffar vänner och bekanta. Det visar sig dock att Thomas inte gärna vill vara i mittpunkten. Han återkommer till den där finnen som finns inom honom.

– Jag är nog lite tyst av mig, utbrister han leende.

Onekligen älskar han dock att prata affärer med folk.

– Men de som inte är företagare blir utleda på det, säger han skrattande och hastar iväg tillbaka till jobbet.