Men det finns mycket mer än så. Större upplevelser och äkta vildmark, bara man tar sig lite utanför de mest bevandrade stigarna. Där, och enbart där, får man riktig närkontakt med dramatiska berg och höga toppar. Fjällens äkta vara. Kargt, dramatiskt och häpnadsväckande vackert.

I skuggan av Kebnekaise lyser vildmarken klarare än någon annanstans i de svenska fjällen.

Det är i alla fall min erfarenhet.

Skål! Min hund, borderterriern Sigge, ylar och nästan flyger i luften bland ölglas och jubel. Alla kramas och skriker och jag ramlar nästan omkull i tumultet. Volymen på puben är öronbedövande.

I ett stekhett Stockholm i slutet av juni har Sverige just gjort det omöjliga.

Osannolika.

”Grande granen” och blågult vinner mot Mexiko och går vidare till slutspel i fotbolls-VM. Tyskland torskar dessutom mot Sydkorea och därmed tar Sverige hem hela gruppen.

– Fan så fint! Vi hörs om en vecka. Det är ingen idé att ringa, det finns ändå ingen sändning där uppe.

En snabb high five och några kramar senare springer vi slalom mellan halvfulla och glada segerfirare. Ryggsäcken på 30 kilo känns som fem.

– Nattåget från Stockholm med destination Narvik avgår strax från plattform 3, ekar det från högtalarna på centralen. Matchen drog ut på tiden, men vi kommer att hinna. Svettiga och andfådda kastar vi oss in i vagn 5.

Det är den sista puls vi ska känna på en hel vecka. I alla fall av den anledningen.

Res bekvämt med tåg

Vi hittar vår kupé, en egen kupé för bara för oss tre. Jag, Jim Eklund och Sigge. Samma trio som sist.

Euforin från matchen har fortfarande inte lagt sig och vi beställer in en flaska vin som tågvärden utan begäran levererar hela vägen från bistron. Dags att planera rutten.

Att resa med tåg är fantastiskt. Förutom det lugna tempot ombord är det billigt, enkelt och framför allt bekvämt. Bara att kliva på, ta det lugnt, planera, äta och få en god natts sömn. Sedan är det bara att kliva av och bege sig iväg.

Slutdestination är Abisko, därifrån ska vi vandra norra delen av Kungsleden, men för att slippa stress och alltför mycket folk planerar vi en avstickare. Nallostugan ska vara fin har jag läst någonstans.

En, två, tre dagar tältning. En natt i stuga? Hur mycket mat har vi för tältande? När går tåget tillbaka? Det krävs en del planering och kanske viktigast av allt, vi vill inte hamna i en sits där vi är tvungna att stressa för att hinna med tåget tillbaka.

Efter timmar av vägval och fotbollssnack är planen satt. Efter Alesjaure tar vi leden till Tjäktjastugan där vi viker av till Nallo och tillbaka till Alesjaure via Vistasstugan. Från Alesjaure ska man tydligen kunna ta en båt tillbaka till Abiskojaure så man inte behöver gå samma väg tillbaka. Så där, nu kan vi ta det lugnt resten av kvällen.

Förutom en detalj.

Kollar spelschemat för fotbollen och räknar ut ungefär var vi befinner oss när Sverige spelar kvartsfinal. Den tredje juli. Dagen innan hemfärd. Hmm. Hur ska vi ens lyckas få tag i en radio? Det får bli ett senare problem. Och vi är inte här för att vara uppkopplade.

Lägger mig ner i kojen, mer än nöjd över planen och vad som väntar. Vädret lovas bli väldigt bra och en stund senare vaggas vi till sömns av tågets melodiska och jämna klonkande.

Nu börjar det

Rullgardinen sprättar upp med en smäll trots ett tappert försök att dra försiktigt i snöret. Solens stålar strömmar in genom fönstret som ramar in bergformationerna som breder ut sig över det öppna landskapet. Det är en vacker dag.

Tåget rullar fridfullt och gnisslande in på Abisko station och när vi står framför Kungsledens port har vi traskat 50 meter över en grusparkering.

Första delen är lättvandrad. Det är plant och en rejält upptrampad led ända fram till Abiskojaure som är den första stationen på vägen. Benen känns pigga, än så länge är det ingen fjällvandring att tala om.

Inte förrän vi passerat Abiskojaure där det mäktiga berget Giron tornar upp, tar en rejäl stigning vid.

Det är tungt, men man vet att belöningen kommer. Enkelhet och ärlighet i den renaste och mest naturliga form. Ett oskrivet kontrakt mellan vandraren och moder jord; gå, kämpa och klättra, och du ska bli belönad. Man blir aldrig lurad.

Inte den här gången heller.

Nu ser vi hur fjällen tar sin början.

Vi slår upp tältet och tar kväll bara en bit från leden.

Alesjaure

Mulet. Tusen nyanser av grått väcker oss nästa morgon. Regnet droppar ner från den grå massan i så där irriterande små mängder. Kunde det inte bara hållas kvar där uppe?

Råkallt och blött.

Vi kämpar på och möter en hel drös med vandrare på väg åt motsatt håll. Det är just det här vi vill komma undan. Det blir inte bättre när vi når sjön Vuolle Alesjaures vindskydd och inser vi att det inte blir någon båtfärd. Båten börjar gå först om ett par dagar … Nåväl, det är inget att göra åt. Vi kan ta den på väg hem i stället.

Plötsligt hörs något bekant. En vacker melodi som får en att dra på smilbanden breder ut sig över vattnet.

Alfågelsång.

Flocken sätter sig ljudlöst på lagom avstånd och det är äntligen dags att ta fram kameran som hittills dammat längst ner i väskan.

Med en drös alfåglar på minneskortet tar vi en snabb lunch och lunkar vidare i långsamt tempo längs den grå sjön som flyter ihop med himlen.

Nu känns det ändå lätt igen.

Tiden försvinner.

Tempot har satt sig.

Vandringsmode: på.

När vi når fjällstationen Alesjaure tittar solen äntligen fram. Till och med det envisa regnet har gett med sig.

Stationen är en favorit som jag vill besöka fler gånger. Här känner man sig hemma. Man sätter sig ner, kokar kaffe och diskuterar med den som råkar sitta bredvid som om det vore en gammal vän, trots att man aldrig sett personen förut. Precis som det var förr. Ja, det var faktiskt bättre förr.

Kanske är det också för Vuolle Alesjaure med sitt värmande och blänkande kvällsskimmer. Eller alfågelsången. Skärgårdshjärtat och behovet av vatten lämnar en aldrig.

Vägval

Alesjaure med omnejd är lite av ett nav, speciellt om man vill ta sig ut på mindre leder. Åt sydväst når man Tjäktja. Åt nordväst finns Unna allakas, åt väst Mårma och rakt söderut ligger Nallostugan, dit vi ska. Ännu längre söderut ligger Kebnekaise, som man kan nå både från både väst och ost.

Det är alltså här man har första möjligheten att välja de mindre bevandrade stigarna bortom Kebnekaise. Om man nu inte vill ge sig ut på helt omarkerad och okänd mark.

Kungsleden är Kungsleden och har mycket fint att erbjuda. Men det finns så mycket mer än så. Större upplevelser och äkta vildmark, bara man tar sig lite utanför de mest bevandrade stigarna. Genom att till exempel gå via Vistasstugan och Nallostugan kommer man i kontakt med dramatiska berg och höga toppar. Fjällens äkta vara med sin karghet, dramatik och skönhet. Och trots de dramatiska omgivningarna är området ändå lättillgängligt från både Vistasstugan och Sälkastugorna. Från Tjätjka är det desto svårare. Det är den vägen vi tar ...

Den vackert belägna bastun vid Alesjaure lockar men vi bestämmer oss för att gå en bit till och slå läger. Bekvämligheterna tar vi när det verkligen krisar.

Efter en timme blir vädret blir sämre igen. Vi ser att fjällen blir större, men dimman som dragit in gör sitt bästa för att neka oss tillträde. Till slut hittar vi i alla fall en fin plats. Det ser ut som stora gropar i marken där det rinner klart och fint vatten från en jokk. Perfekt. Vi föreställer oss tältet ovanför gropen och en liten lägereld nära vattnet. Så blir det. Vi lagar pasta med sidfläsk och parmesanost som vi släpat med som extra lyx.

Himmel vad gott.

När dragkedjan till tältet dras upp morgonen efter vet jag inte om jag fortfarande drömmer? Vad har hänt? Vi kan omöjligt vara på samma plats som i går?

Utanför tältet är det varmt. Solen bländar och det är först svårt att se. Tältet står på ett relativt plant och grönskande område, men åt alla håll bröstar fjället upp sig i jämna, mjuka formationer. Renar står på enbart ett hundratal meters avstånd.

Vinden svalkar skönt när vi tar oss högre upp för att få ut max av upplevelsen. Nu börjar livet på fjället ta form, igen. Det tar ett tag men när man väl är där finns bara nuet. Det finns ingenstans man hellre vill vara.

Efter toppturen lägger vi oss ned i solskenet utanför tältet. Fria från bekymmer och stress. Vilodag var det ju faktiskt, det är i morgon det gäller. Tar upp kameran nu och då för att fotografera renarna. Det får räcka som ansträngning för den här dagen.

Fjällens första bakgata

Vägen till Tjäktja är ganska lättvandrad förutom en stigning upp mot hängbron som tar oss över den sista biten.

”En person i taget” står det på skylten när vi står framför bron. Under bron dundrar vattnet ner i ett våldsamt forsande vattenfall. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Vi skrattar när den förste av oss krampaktigt och hasande tar sig fram, med båda händer hårt knutna runt vajrarna. Sigge klarar det nog bäst av alla tre.

Vid stugan tar vi en kort matpaus då stugvärdarna inte är på plats.

”Ute på tur”, står det på dörren. Som på de flesta stugor vi ska besöka.

Över bron igen och den här gången känns det bättre.

Hej då Kungsleden, vi ses snart igen.

Vi viker av och pulsar långsamt över ett snötäcke innan vi kommer fram till ett stenigt område. Först är det småsten, men de blir större och större. Vi går i en karg dal omgiven av låga berg där vi sakta men säkert rör oss högre upp. Långt där framme kan vi se en bergspets. Vad kan det vara? Är det Nallo, det samiska namnet för nålen?

Snön smälter ganska fort den här årstiden och vi får koncentrera oss på att gå på rätt ställe. Vi vill inte gå genom isen här. Men det går bra. Vi ser att någon gått här den senaste veckan och följer spåren så gott det går. Här finns även några markeringar som någon satt upp i form av finurliga pyramider byggda av flata stenar.

Nu är stenarna stora och vi tar oss fram i någon form av ”klättervandring”. Här går man helst på ställen där man ser stenarna. Snön är lömsk och vi går igenom flera gånger innan vi hittar rätt. På vissa ställen är det upp till en meter tomrum under snön.

Men nu, nu ser vi att vi är nära målet.

Sagolik utsikt

Nackhåren reser sig när vi tittar ut över Stuor Räitavaggi. Hur kan något vara så vackert? Hurrarop byts ut mot en lång tystnad. Det blir inte bättre än så här. Det kan omöjligtvis finnas något lika vackert. Framför oss ligger hela Kebnekaisefjällen. Bergstoppar tornar upp sig överallt som en tårta där någon överanvänt spritspåsen.

Magiskt.

Nästan obegripligt.

Långt där nere ligger Nallostugan och berget Nallo där dalen Vistasvaggi tar vid. Det är som att titta ner på jorden från rymden. Utsatt och hotfullt omringat men samtidigt så skyddat av de väldiga bergen. Och i dag är bergen snälla. Det är vindstilla och solen skiner. Inte ett moln så långt ögat kan nå, och det är långt.

Tänker en stund på hur exakt samma plats kan vara så ofattbart olika. Hur ser det ut när stormen viner?

Som havet där hemma.

Vistasvaggi i Kebnekaisefjällen är utan tvekan det vackraste och mest storslagna jag sett. Det är en lång dalgång med mycket grönska som bryts av med dramatiska berg på båda sidor. Ingen annanstans upplever man lika stora kontraster och lika stora höjdskillnader till topparna. Den fem mil långa dalgången där Vistasjohka porlar bryter rakt genom ett av Sveriges mäktigaste högfjällsområden och erbjuder både storslagna upplevelser och enklare vandring.

Området kring Nallo är nog ett av de mest fascinerande i svenska fjällen. Ur de trånga dalgångarna reser sig branta fjällväggar som avslutas i ovanligt vassa profiler för att vara i svenska fjällen med Nallo (nålen) som pricken över i.

Nedstigning på hal is

Vi inser efter en stunds övervägande att vi är på fel sida om ett stort snötäcke om vi vill att ta oss ner.

Dubbelkollar att ryggsäcken sitter fast. Säkrar Sigge med en karbinhake i byxorna och när jag tittar upp ser jag att Jim redan är 30 meter ut på snötäcket.

– Det går bra det här!, ropar han glatt.

Bra? Hur ska det här gå med 25 kilo packning och en hund. Men det gäller att tänka logiskt och inte stressa upp sig. Ett steg i taget. Hugg in fötterna i snön och, igen, ett steg i taget. Ett steg i taget. Tar upp Sigge i famnen och börjar gå.

Det sluttar. Kanske 60 grader? Jo, 50-60 grader utan att överdriva. Där nere vill man inte hamna. Stora stenar, och, stora vassa stenar. Nej tack.

De rejäla Lundhagskängorna kommer till användning nu. Det går enkelt att sparka in snön och vi tar oss längre och längre ut på det hala och isiga snötäcket.

Vaderna skakar och varje steg blir en kamp mot slutet. Tänker på Jocke (Joakim Holmström). Jocke lärde oss hur man går på snö när vi var vid Sylarna i Jämtland för ett år sedan. Tack för det.

Väl nere vid Nallostugan får vi ett varmt välkomnande av en äldre dam som glatt utbrister:

– Hur var snön? Den börjar försvinna va?

– Eh ja, den börjar försvinna men det gick bra. Vad som räknas som mycket eller lite snö i fjällen har vi ingen aning om. Men tar man det lugnt och försiktigt går det alltid bra. Vi stannar bara för att äta innan vi ger oss av igen.

Nu är det på riktigt. Bergen tornar upp sig på båda sidor. Maffiga bergformationer med sylvassa toppar. Breda, branta bergväggar som taget ur ett avsnitt av ”Game of Thrones”. Här tornar också ”Drakryggen” upp sig i sydlig riktning. Dalgången känns oändlig och utsatt. Vi är fångar i bergens kalla grepp. Ända vägen ut är att fortsätta gå.

Men ändå är vi helt fria.

Stenblocken rasar konstant nerför bergssluttningarna, och där, där ligger en nyslagen ren. Sigge sniffar nyfiket. Kan det vara en varg, en björn som varit här? Jag vill helst inte veta. Lägger instinktivt handen på byxfickan. Jo, kniven är där, vad nu den skulle hjälpa om det faktiskt kom en björn? Överlevnadsinstinkten är en märkligt känsla. Den är så naturlig och du tänker knappt på vad du gör.

Du vill bara överleva.

Hemfärd

Samen som kör oss med båt från Alesjaure höjer ögonbrynen och fortsätter:

– Ja ni tog den vägen, det är en fin tur! Det har varit mycket varg, björn och järv där senaste tiden. Han berättar om samelivet och att han växt upp här. Det är fascinerande att lyssna på.

De sista dagarna har varit fantastiska. 30 grader varmt och solsken så vi har vandrat med t-shirt. Det finns gott om kallt vatten överallt så det är aldrig några problem för Sigge som kan lägga sig ner och svalka sig med jämna mellanrum. Vi har gått via Vistasstugan tillbaka till Alesjaure. En sista kraftansträngning då vi gick över 30 kilometer på en dag med tre dagars marginal tills tåget går.

Den näst sista dagen tar vi en välbehövd bastu vid Abiksojaure och övernattar i en stuga. Det regnar igen så det är extra skönt att få komma inomhus.

Och matchen då? Jag får en rapport från Jim att Sverige vunnit med 1-0 mot Schweiz.

Resten är historia.