Nina Fellman (S) var kansliminister i landskapsregeringen år 2015–2019 och var därmed ansvarig minister för kommunreformen. Hon säger att reformen kom fram efter många år av diskussion bland främst Moderat samling, Liberalerna och Socialdemokraterna.

– Det hade ju skett sammanslagningar av olika kommunala verksamheter sedan tidigare, bland annat ÅHS, högstadiedistrikten och KST. Vi tre partier kände väl att det krävdes någon form av förändring gällande kommunstrukturen som helhet eftersom det är många kommuner på Åland och flera av dem är väldigt svaga både ekonomiskt och resursmässigt, säger hon.

När de tre partierna bildade regering kunde man därför börja jobba för en förändring.

– Vi satte i gång med stor entusiasm och vilja, vi gjorde flera utredningar om hur det skulle vara bäst att göra för att dela upp Åland och på så sätt skapa starka kommuner som fungerar och får ekonomiska fördelar.

I ryggen hade man också en opinionsmätning från Åsub som visade på att en stor majoritet av ålänningarna ville ha en förändring av kommunerna. Därmed tänkte man att kommunreformen skulle få ett större stöd än vad den sedan fick.

– Vi visste ju nog att det inte skulle bli en enkel resa, särskilt i de små kommunerna fanns det en oro att man skulle förlora det som var viktigt om man slogs ihop med andra kommuner. Det här gamla talesättet att ”alla vill ha förändring, men ingen vill förändras” stämmer nog in ganska bra, och särskilt när det gäller så pass stora förändringar som kräver att man tänker på ett annat sätt, säger hon.

”Inte om tvång”

– Det finns efteråt en hel del beskrivningar om att vi körde över alla och inte lyssnade på någon, men den bilden tycker jag inte stämmer, säger Nina Fellman.

Hon menar att man hade många kommunrundor med stormöten, diskussioner och utredningar i alla åländska kommuner där man försökte jobba fram en logisk lösning som skulle gynna kommunerna.

Kommunreformsförslaget påbörjades ju ganska sent i mandatperioden och många kommuner upplevde det som att tidsplanen var väldigt stram, kan du hålla med om att det blev något påskyndat?

– Jo, jag kan tänka mig att det var en del av misstaget att vi hade så bråttom. Vi ville nog komma till en punkt där processen skulle gå vidare även med en ny regering innan mandatperioden tog slut, men vi kanske forcerade det för hårt helt enkelt. Det är ju en så pass stor förändring att den behöver få mer tid, säger hon.

Reformen fick också kritik för att vara en form av tvångssammanslagning och att man inte på frivillig väg kunde gå ihop med de kommuner man själv ville, men det argumentet tycker hon inte håller.

– Om man i demokratisk ordning lagstiftar om att något ska vara på ett visst sätt kan man inte säga att det sker någon slags tvång eller våld. Det var en lagstiftningsprocess som gick till så som den skulle gå till, och man har gjort på liknande sätt i många delar av världen. Sedan kan jag förstå att det är svårt att acceptera att det kommunala självbestämmandet inte låg först, men samtidigt har vi ju sett att den efterföljande regeringens förslag till frivillig sammanslagning inte heller har lett någon vart, säger hon.

Borde förankrats

Att gå från sexton kommuner direkt till fyra var enligt Nina Fellman det bästa beslutet av de olika modellerna man hade tagit fram.

– Det fanns en modell med sju kommuner och vi funderade mycket på om det skulle vara bättre att börja så, men med den lösningen skulle man inte uppnå tillräckligt starka kommuner som kunde klara sig på lång sikt. Eftersom själva förändringsprocessen också är ganska tung och tar så mycket tid valde vi att gå den vägen att bita av förändringen på en och samma gång, säger hon.

När du tittar tillbaka, finns det något som du tycker att den dåvarande landskapsregeringen borde gjort annorlunda?

– Jag tycker att vi misslyckades med att förankra det hos oppositionspartierna, framför allt Centern. De gick ju väldigt starkt emot reformen, och när det kommande valet hägrade kände man väl att man kunde hämta vinst genom att vara emot de stora förändringar vi ville få igenom. Jag tror också att vi borde ha tagit höjd för att det här kommer att ta tid, och vi borde ha jobbat mer i kommunerna med reformen och försöka få både politiker och folket att se förändring som något positivt, säger hon.

Hon tror även att kommunsammanslagningar och kommuners svårigheter att klara sig självständigt kommer att fortsätta vara på agendan för både den nuvarande och kommande regeringar.

– Ingen regering under de kommande åren kommer nog att slippa undan den här frågan. Det kommer hela tiden vara kommuner som har behov av pengar, stöd eller förändring av något slag, men sen finns det olika sätt att komma vidare och försöka lösa frågan. Vi försökte med kommunreformen initiera till sammanslagningar innan någon kommun går i konkurs eller går samman för att man inte har något annat val, och därmed göra en planerad och faktabaserad förändring. Det skulle skapa kommuner med både ekonomiska och andra muskler att göra det som behövs för en god kommunal service, säger hon.