Det blåser kyliga vindar för kulturutövare och kulturkonsumenter i norr. Speciellt på fastlandet men även i övriga Norden dras svångremmen nu åt så hårt att det riskerar strypa verksamheter som vi vant oss vid och som vi under en längre tid tagit för givet att finns i vår vardag.

Att museer och bibliotek nu tvingas stänga, att utbudet av konserter och föreställningar drastiskt minskar och att vi inte kommer att kunna se film- och tv-program som är gjorda på vårt eget språk i samma utsträckning som förr är bara några exempel.

När dessa verksamheter, detta kitt av kultur som binder oss samman, eroderas ut försvagas också egenskaper som gör att vi kan leva tillsammans trots våra olikheter. Kultur skapar förståelse för varandra, skapar empati. Det får den starkare att visa hänsyn till den svagare, majoriteter till minoriteter. Hur faktumet att konstnärer i Norden nu i stora skaror lämnar sina fält och sadlar om till andra yrken kommer att påverka oss är ännu oklart. Men att det kommer att påverka även oss är utan tvivel.

Glädjande har Åland inte slagit in på samma hårdföra linje, vilket min nya tjänst är ett exempel på. Under de närmaste tre åren leder jag det ESF+ stödda projektet ”Innovativ kompetens med spets och bredd”, vilket går ut på att stöda och hjälpa yrkesverksamma konst- och kulturutövare att kunna verka på Åland, samtidigt som vi hoppas att flera både vuxna och ungdomar ska våga ta steget ut och bli konstnärer på heltid.

Målet är att konst- och kulturutövarna på Åland ska mångdubblas. Ett ambitiöst mål med tanke att det tar åratal av studier eller många års arbetserfarenhet för att kunna klassas som professionell konstnär. Men det är inte bara av välvilja till fattiga kulturutövare eller för att befolkningen ska kunna roas på fritiden som vi arbetar mot dessa mål. Det finns även samhällsekonomiska orsaker.

Det finns forskning som visar att turister reser allt mer till ställen för att uppleva högklassig kultur. De orter som kan erbjuda de bästa föreställningarna, finaste konstverken, intressantaste filminspelningsplatserna med mera vinner ofta slaget om turisterna. Och här finns en öppning för Åland, om man snabbt vill bli än mer konkurrenskraftig i fråga om att erbjuda högklassiga konstupplevelser.

För den enes död kan, som känt är, vara den andres bröd. Om Åland vågar satsa när andra skär ned och på något sätt lyckas locka hit en del av konstnärerna i Norden som inte längre kan verka på sina egna hemorter, kan det i sin tur leda till större strömmar av turister och mera inkomster. Frågan är ju bara hur man lockar hit dessa konstnärer?

En möjlighet är att ta exempel från Irland, där har man något som kallas Artist’s Exemption Relif, det innebär att konstnärligt arbete kan vara undantagna från inkomstskatt upp till vissa belopp (det kan kanske även göras via kommunalskatten).

Vem, vad och hur mycket är kontrollerat och följer tydliga mallar för vem som får undantaget och för hur stora belopp. Dessa skattelättnader har lett till att hela ön har fått ett fantastiskt uppsving av konstnärlig verksamhet som i förlängningen troligtvis varit mycket gynnsamt både för invånarnas konstupplevelser och för samhällsekonomin i stort.

Ett annat sätt att locka hit konst- och kulturutövare vore att med liknade kontroller ge aktiva konstnärer någon variant av ”medborgarlön”, vilket skulle garantera tid och trygghet för att skapa, något som är ett genomgående problem för kulturarbetare. Naturligtvis bör de som drar nytta av denna ”medborgarlön” regelbundet redovisa det arbetet de gjort för att fortsätta få förmånen.

Liknande åtgärder kunde i bästa fall göra Åland till ett centrum för kulturupplevelser dit kreativa människor vallfärdar för att skapa gränsöverskridande konst som vi alla kan ha nytta av.

Det har ju skett på Åland tidigare, runt nittonhundratalets början då Önningebykolonin drog omvärldens blickar till sig.