I veckan kunde vi läsa om hur Oliver Westerlund inte kunde nå de önskade studierna. Han exemplifierar problematiken som många har haft och fortfarande har. Dessa orättvisor var en av orsakerna till att jag blev lärare och politiker. På Åland bor få människor, och med den åldersdemografi vi har, betyder det att allt färre behöver göra mer om vi inte ska få problem i arbetslivet. Många branscher har svårt att hitta personal, vilket gör det viktigare att vi tar tillvara på all kompetens.
För att göra detta behöver vi möjliggöra för alla att nå arbetslivet. I dag är det inte så, särskilt för de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Att säkerställa att alla når en färdig utbildning och får arbete är avgörande för samhällets utveckling och välmående. Utbildning bidrar till ekonomisk tillväxt genom att öka arbetskraftens kompetens och produktivitet. Det är skolans ansvar att dessa ålänningar når arbetslivet, men det finns också ett personligt ansvar och ett ansvar från vårdnadshavarna. Vi behöver leva efter tesen att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.
Vi har också gjort bra saker för ålänningarna, som exempel kan nämnas studioverksamheten och närvaroteam i våra grundskolor, Mariehamns stads satsning på NPF-säkring av daghem och grundskolor, Ung resurs (Ungdomshuset Boost), Funktionsrätt Ålands satsning på IPS-Åland (individanpassat stöd till arbete), Ålands gymnasiums NPF-utbildning för lärarna och det nya ESF-projektet STÖD för eleverna där.
Ändå är situationen i dag svårare än någonsin för ålänningar att nå arbetslivet. Fler än tidigare med NPF-diagnos går ut grundskolan, och många av dem har ”vanliga betyg”, vilket har medfört en större utmaning för Ålands gymnasium och Ålands folkhögskola. Detta för att tidigare var diagnoserna knutna till de med anpassade betyg och då fanns det mera resurser för dem. Det är viktigt att komma ihåg att fler inte har NPF i dag, men det är fler som blivit diagnostiserade.
”Enklare arbeten” håller också på att försvinna. Det är därför svårare för ungdomar idag att nå arbetslivet utan utbildning.
Det är värt att uppmärksamma att många med NPF har egenskaper som är väldigt bra att ha på en arbetsplats: analytiskt tänkande, kreativitet, problemlösning, detaljseende, lojalitet med mera. Dessa kan vara framtidens entreprenörer och chefer. De hittas nu överallt i vårt arbetsliv och behöver hittas där också i framtiden.
För att fler ska nå arbetslivet på Åland behöver vi:
• Kortare kötid för diagnos på BUP. Ju snabbare rätt insatser sätts in desto bättre. Resurserna måste vara lika bra oavsett kommun, skola eller daghem.
• Höjda löner för stödpersoner och assistenter för personer med NPF vilket leder till fler intresserade arbetstagare.
• En NPF-skola behöver starta, men det måste också finnas en mottagande part efter grundskolan.
• Flexibla utbildningsvägar. Måste alla ta en hel examen? Alternativt kan man ta delexamen och arbeta med specifika arbetsuppgifter, utöka arbetsuppgifterna med erfarenhet från arbetet och komplettera med fler examensdelar i samarbete med yrkesskolan, för att så småningom kanske kunna få ut sin fulla examen.
• Ta bort ”stuprör” mellan myndigheter. Samarbetet mellan daghem, grundskola, gymnasium, bup och KST måste förbättras. Det finns ett ingenmansland mellan deras ansvarsområden. Den samverkansparadoxen beror på två olika typer av ansvar:
• Accountability: Ansvar för att redovisa att verksamheten sker inom i förväg bestämda ramar.
• Responsibility: Ansvar för att uppnå verksamhetens samtliga mål, att till fullo följa lagstiftningen och bidra till ett bra helhetsresultat.
För att övervinna samverkansparadoxen behöver vi gå över till en mer systemisk verksamhet. Där vi skapar tydligare strukturer och bättre kommunikation mellan olika aktörer. Det är viktigt att alla inblandade parter förstår både sina egna och andras ansvarsområden och arbetar mot gemensamma mål.
• Utveckla föräldrastödet och stödet i hemmet. För att skapa en välfungerande vardag som möjliggör fokus på skola, arbete och en meningsfull fritid.
• Landskapet och stora kommuner behöver skapa arbeten för en del personer med NPF. Det finns alltid underhållsarbeten i kommunen och arbeten i kommunalkök (daghem, skolor, äldreomsorg) som skulle passa dessa ålänningar. Mariehamn, Jomala och landskapet måste leda denna satsning. För att få effekt borde handledare anställas för att möjliggöra dessa arbeten.
• Utveckla stöd till arbetsgivare. Möjliggör anställning av individer med anpassningsbehov genom exempelvis rabatter på arbetsgivaravgifter, direkt lönestöd för anställning och tillgång till extern handledare som kan skola in den anställda och fungera som stöd åt arbetsgivaren. Det är bra om arbetsgivaren initialt får arbetet kompenserat för eventuella anpassningar som behövs göras.
• Näringslivet måste skapa inkluderande arbetsmiljöer genom att utbilda arbetsgivare och medarbetare om NPF och anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö för att möta behoven hos personer med NPF.
• Arbetslivet måste bli mer flexibelt så att ålänningar kan arbeta enligt sin förmåga. Klarar en person att arbeta 10 procent måste det vara okej och sedan upp till 100 procent. Det bör även vara möjligt att vara sjukpensionär på deltid upp till den nivå arbete de för närvarande klarar av.
En inkluderande arbetsmiljö, där arbetsgivare och medarbetare är utbildade om NPF och arbetsuppgifter anpassas, bidrar till ökat psykiskt välbefinnande genom att skapa trygghet och struktur.
Flexibla arbetstider och anpassade arbetsmiljöer gör det möjligt för personer med NPF att arbeta efter sin förmåga, vilket stärker deras självkänsla och minskar risken för psykisk ohälsa. Samarbete mellan utbildning, arbetsliv och samhälle är avgörande för att skapa en sammanhängande stödstruktur som främjar inkludering och minskar stigma. De här människorna måste ses som en resurs och genom denna satsning kommer arbetslösheten att minska och vi får fler som mår bättre vilket totalekonomiskt leder till stora vinster för Åland.
