Tänk dig att du befinner dig ute på havet, omgiven av naturens skönhet eller varför inte ett stormande hav i höstmörkret, när plötsligt en allvarlig olycka inträffar. Då kopplas det finländska sjöräddningssystemet in och det är samarbetet mellan statliga myndigheter, räddningstjänst och frivilliga som räddar liv. Varje aktör bidrar med sina unika resurser och kompetenser, vilket möjliggör att efterspanings- och räddningsinsatser kan genomföras dygnet runt, året om.
I Finland är Gränsbevakningen den ansvariga myndigheten för sjöräddningstjänsten. Sjöräddningscentralerna i Åbo och Helsingfors har det operativa ansvaret att larma enheter till olycksplatser samt att leda och koordinera räddningsinsatser.
Utöver Gränsbevakningen är många andra myndigheter skyldiga att delta i sjöräddningen utan ersättning om situationen kräver det. Bland dessa finns Nödcentralsverket, Meteorologiska institutet, lokala räddningsverk, Transport- och kommunikationsverket, Trafikledsverket, Polisen, Försvarsmakten, social- och hälsovårdsmyndigheter, Tullen och miljömyndigheterna.
Frivilliga föreningar och andra sammanslutningar deltar i sjöräddningstjänsten enligt sina egna regler. Gränsbevakningen kan ge uppdrag till frivilliga aktörer, och varje arbetsför person i närheten av en risk- eller olycksområde kan åläggas att hjälpa till på order av sjöräddningsledaren, om vissa villkor uppfylls. Sjölagen förpliktar också andra fartyg i olycksområdet att delta i efterspanings- och räddningsverksamheten, så länge det kan göras utan att orsaka ytterligare fara. För dessa insatser betalar naturligtvis Gränsbevakningen ersättning till de som deltagit.
Det är dock inte alltid så att alla aktörer blir involverade i ett sjöräddningsärende. Vid ett larm väljer sjöräddningsledaren enheter beroende på lämplighet och närhet till området. Vid olyckor nära land samverkar man ofta med räddningstjänsten. En viktig förutsättning för att samarbetet ska fungera är att alla aktörer känner till varandras kompetenser och kan lita på varandra.
Förutom det nationella samarbetet har Finland bilaterala avtal med grannländerna i Östersjön. Om en olycksplats ligger nära gränsen kan sjöräddningscentralen tillkalla hjälp från grannlandets helikoptrar och båtar. Till exempel används ofta svensk räddningshelikopter vid olyckor i Bottenviken, eftersom den har kortare flygtid från Umeå än helikoptern från Åbo.
Gränsbevakningen ansvarar också för att följa upp och utveckla verksamheten inom sjöräddning. Detta innefattar bland annat att utvärdera räddningsinsatser, sammanställa årlig statistik över utförda sjöräddningsfall och att ansvara för utbildningen inom sjöräddningen. En annan viktig del av utvecklingsansvaret är att koordinera övningsverksamheten. Nyligen genomfördes den sektoröverskridande övningen Stormskär24 på Åland.
Syftet med övningen var att träna på efterspanings- och räddningsinsatser samt att stärka samarbetet mellan olika myndigheter. Den erbjöd en unik möjlighet att öva hela kedjan, från räddning till vård, och blev en av de mest omfattande övningarna som genomförts på Åland. Ålands räddningsmyndigheter hade en central roll, och även Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS), Ålands sjöräddningssällskap och Röda Korset var starkt involverade. Besättningen på ms Eckerö bidrog också aktivt, vilket förstärkte insatsen ytterligare. Utöver de cirka 70 figuranter som evakuerades från färjan deltog över hundra personer från olika myndigheter och organisationer.
Övningen sammanföll med 30-årsdagen av Estonias tragiska förlisning, vilket ytterligare underströk vikten av att vara förberedd för stora olyckor till sjöss. Det blev en kraftfull påminnelse om hur avgörande samarbete är när det verkligen gäller. En storolycka kräver en enad front, och ingen myndighet eller organisation kan klara sig ensam i en krissituation. Under övningen arbetade flera myndigheter och frivilliga sida vid sida, vilket tydligt visade att ett välfungerande lagarbete är grunden för framgång.
Planeringen av övningen påbörjades redan i våras, och genomförandet krävde enormt engagemang och samordning. Trots utmanande väderförhållanden lyckades vi navigera genom situationerna. Visserligen var vädret inte ens i närheten av den natten som Estonia förliste, men vi fick en tydlig bild av hur svåra förhållanden kan påverka insatser till havs.
Under övningen stötte vi på en del oväntade överraskningar, som när antalet planerade helikoptrar minskade från fyra till två. Detta visade hur viktigt det är med flexibilitet och snabb anpassning när planen förändras i realtid.
Jag vill betona hur stolt jag är över de frivilliga som offrade sin tid och i praktiken sin helg för att delta. Deras insats är ovärderlig och visar på en stor vilja att bidra till säkerheten i våra vatten.
Övningen gav alla medverkande organisationer möjlighet att testa sin beredskap. Jag är övertygad om att vi har identifierat brister och svagheter som vi nu kan åtgärda. Varje steg mot förbättring är viktigt och bidrar till en starkare beredskap inför framtida utmaningar.
Avslutningsvis är jag säker på att de åländska myndigheterna och frivilliga nu är bättre rustade för att hantera en storolycka. Tack vare denna övning står vi starkare tillsammans, redo att agera om olyckan skulle inträffa. Det är just denna gemensamma beredskap som är nyckeln till att rädda liv till sjöss.
