Hur vi disponerar vår tid visar vad vi värdesätter. I skolans värld är signalvärdet i tidfördelningen tydligt. Timmar för olika ämnen är fastslagna och försenad ankomst till lektion föranleder prick i protokollet. Signalen är att minuterna som utgör lektionerna är värdefulla. Och gott så. Men hur ligger det till med lunchen?

Matstunden i grundskolan har i mina barns fall fått 20 schemalagda minuter, men i verkligheten krymper den tiden. Om klassen inte släpps till lunch för att någon eller några elever av olika anledningar inte är redo så kan fem värdefulla minuter tappas redan där. Sedan kan man vilja tvätta händerna på väg till matsalen, och kanske hamna sist i matkön av nämnda anledning. Går du i en klass som har lunchrasten före lunch behöver du se till att lämna matsalen så att du, när de 20 lunchminuterna är över, befinner dig i rätt klassrum, redo att lära igen – oavsett om klassrummet är i samma eller i annan byggnad. Att klockorna ibland är inställda olika i klassrummen kan också påverka den tid som eleverna får för lunch. ”Småsaker” kanske någon tänker, men även småskaligt tidssvinn blir märkbart i slutändan och den faktiska tiden till bords blir bantad. Att hinna ”ta om” är långt ifrån självklart – besvärande särskilt för den växande tonåringen med växande aptit.

När jag har lyft lunchstressen i utvecklingssamtal verkar lärare hålla med om att det är tämligen tajt om tid, men hänvisar till att problemet är schematekniskt. Men ska det verkligen vara så att elever och lärare är fångade i ett system som gör att man knappt hinner stå i matkön igen om man glömde ta för sig av såsen första gången? (Verklig anekdot.)

Individer är olika. Det finns de som obekymrat springer genom en dag och trivs med hög puls. Men det finns också de som inte mår bra av detta upplägg. De som skulle behöva mer tid för att faktisk få matro. Bara lite vidare marginaler. Som när skolan bjöd på julbord en dag före jullovet, och därtill bjöd på tio extra matminuter.

Det är fint att lektionstid värnas – lärande förutsätter tid. Men matstunden behöver också fridlysas, så att den blir den där välbehövliga, lite längre pausen som vuxna tror att barnen får. Det är orimligt att just dessa minuter kan naggas utan att någon justering görs i andra ändan. Krasst sett är det måhända billigare att låta barnen slänga i sig maten (eller i värsta fall slänga själva maten), än att exempelvis se över hur matsalarna är dimensionerade till elevantalet, men vad blir priset i längden? Kan en dysfunktionell matsituation komma att slå igenom negativt på folkhälsan i stort?

Ingen vill framstå som en gnällig eller otacksam förälder. Men när jag får höra att det finns barn som tar med frukt till skolan varje dag som en försäkran om att bli mätta om lunchtiden inte räcker till; att det finns de som stressas av att äta och samtidigt se nästa årskurs stå och trampa precis utanför matsalen (tänk dig själv att sitta och äta och i blickfånget påminnas om att du gör det på någon annans plats), då tänker jag att barn må vara anpassningsbara, men vi föräldrar och vuxna behöver prata om det här och fundera på signalvärdet. Är mattiden ett nödvändigt ont för alla de som arbetar i skolan, eller vilka signaler förmedlar nuvarande matsituation? Blir det en positiv matkultur och skapas ett sunt förhållande till mat?

Skollunchen har hamnat i kläm. Jag tror ingen medvetet velat få det så här. Det har förmodligen formats genom gradvisa anpassningar efter verkligheten där ökat elevantal gissningsvis är en stor faktor. Men det är dags att sätta lunchen under lupp; fundera på vad en idealisk situation skulle vara och börja sträva åt det hållet. För som det är nu är det inte bra.

Kanske finns de som tänker att lite jäktande inte är skadligt. Och visst, då och då klarar väl alla av att inta en måltid skyndsamt. Men, detta handlar inte om några enstaka undantag – detta är verkligheten varje vardag i skolan.

Jag vet vad jag fått berättat om lunchsituationen, och för mig räcker det för att i och med denna text riskera att framstå som en jobbig förälder. Det jag undrar är hur många stressade magar som behöver påvisas för att en förändring ska vara tillräckligt motiverad? Jag undrar också om lärare avstår från att lyfta situationen för att inte riskera att uppfattas som bristande i lojalitet gentemot arbetsgivaren? Ett konstruktivt samtal om skolmåltidens inramning behövs dock.

Dagens system må vara snabbt och smidigt, men inte sunt. Rimligen bör det anpassas efter de som äter och inte tvärtom. Med så fin skolmat är det enda rätta att den också hinner ätas och avnjutas.

Skolvardagen börjar nästa vecka. Jag önskar alla både arbetsro och matro.