Felaktig information kan orsaka stor skada, både för individer och för samhället. Den som avstår från att vaccinera sig själv eller sina barn utsätter sig själv och andra för hälsorisker. Och om vi ignorerar vetenskapliga evidens för klimatförändringar skjuter vi bara upp de nödvändiga åtgärderna – vilket leder till större lidande och ökade kostnader för varje år som går.

Det skarpaste verktyget vi har för att förstå världen och skilja sant från falskt är den vetenskapliga metoden. Med den kan vi komma förbi att bara bekräfta det vi redan tror. Att börja med ett färdigt svar och leta efter stöd för det känns bra men leder ofta snett. Den vetenskapliga metoden fungerar tvärtom: vi utgår från en hypotes – eller ännu bättre, flera hypoteser – och söker aktivt efter motbevis.

Problemet är när fakta förvrids på vägen från forskning till allmänhet. Vetenskapliga resultat paketeras i akademiska artiklar och pressmeddelanden. Sedan fångas de upp av medier med olika politiska inriktningar och sprids vidare i sociala medier, där ekokamrar förstärker existerande uppfattningar. Under denna resa påverkas informationen av företagsintressen, tankesmedjor och i värsta fall trollfabriker. Till slut står vi inför frågan: Vad är sant? Är vaccinet säkert? Är det rimligt att betala koldioxidskatt?

Att gå direkt till källan – vetenskapliga studier – vore bäst, men är orealistiskt i de flesta frågor. Så vad kan vi göra i stället?

För att förstå hur vi tar till oss information måste vi förstå vilka vi är. Som sociala varelser betyder ofta vår gruppidentitet mer för oss än objektiv sanning. Att vara en del av gruppen är viktigare än att ha rätt. Den sociala kostnaden för att gå emot gruppens uppfattning är omedelbar medan priset för att ifrågasätta fakta skjuts på framtiden.

När vi vill bekräfta våra övertygelser använder vi oss av motiverat resonerande – en psykologisk mekanism där vi gynnar information som stärker våra befintliga uppfattningar och avfärdar fakta som motsäger dem. Det är lätt att förstå hur polarisering uppstår när vi omger oss med likasinnade och sällan möter andra perspektiv.

I USA har det gått långt: ”We don’t go to the same churches. We don’t shop at the same grocery stores. We don’t meet each other” (Vi går inte till samma kyrkor. Vi handlar inte på samma matbutiker. Vi möter inte varandra). Som Lilliana Mason vid Johns Hopkins University nyligen uttryckte sig om demokrater och republikaner i podcasten Mindscape.

I dessa ekokamrar spelar det ingen roll hur mycket fakta som presenteras. Passar det inte världsbilden avfärdas det som ”fake news”.

I stället för att fastna i en ekokammare måste vi använda vetenskapens verktyg för att närma oss sanningen. Det innebär att leva som forskare – nyfikna och öppna för att ändra uppfattning. Det kräver tre grundläggande egenskaper:

1. Nyfikenhet – Glädjen i att lära sig något nytt och fascinationen när något motsäger ens förväntningar.

2. Öppenhet – Modet att pröva sina egna övertygelser och se det som en styrka snarare än en svaghet att ändra sig.

3. Trygghet – Självvärdet kommer från att lära sig nya saker och inte från att alltid behöva ha rätt.

Studier visar att nyfikenhet är en starkare faktor än vetenskapligt kunnande när det gäller att avgöra vad som är sant i polariserade ämnen som klimatfrågan. När konservativa republikaner får frågan om jordens uppvärmning beror på mänsklig aktivitet svarar de med högre vetenskapligt kunnande oftare fel. Däremot har vetenskaplig nyfikenhet en positiv effekt: de konservativa republikaner som är nyfikna är mer benägna att acceptera fakta.

Med en mental inställning som tillåter oss att ändra åsikt kan vi använda tre enkla frågor för att genomskåda vilseledande information:

1. Vem säger detta till mig?

2. Vad har de att vinna på att jag tror på det?

3. Hur vet de att det är sant?

Ett exempel: Om någon från oljeindustrin påstår att klimatförändringar är naturliga och inte orsakade av människan bör en varningslampa blinka. De har ett uppenbart ekonomiskt intresse av att förneka vetenskapen. Men även ideologi kan förblinda. En fri marknadskapitalist kan avfärda klimatvetenskap, inte för att forskningen är felaktig, utan för att slutsatsen – att vi måste införa regleringar som koldioxidskatt – krockar med deras ideologiska övertygelser.

I kampen mot motiverat resonerande är det därför meningslöst att försöka övertyga någon genom att bara presentera mer fakta. I stället måste vi närma oss samtalet med ödmjukhet och visa exempel på hur vi själva har ändrat uppfattning tack vare nyfikenhet och öppenhet. Ett sätt att träna detta är att medvetet följa medier med olika politisk inriktning. Som John Stuart Mill skrev: ”He who knows only his own side of the case, knows little of that” (Den som bara känner till sin egen sida av saken vet lite om det.)

På samhällsnivå måste vi sänka kostnaden för att byta åsikt. Vi behöver en kultur där det inte ses som en svaghet att omvärdera sin ståndpunkt – i forskarvärlden ger det respekt.

Då kan ekokamrarnas väggar börja ge vika och ge plats för en mer kunskapsbaserad demokrati.

Martin Rosvall

Professor i fysik vid Umeå universitet