För ett par veckor sedan meddelade stålbolaget SSAB att de gör en jätteinvestering i ett nytt stålverk som ska tillverka fossilfritt stål.
Investeringen går lös på hela 4,5 miljarder euro, och är precis den typen av investering som Finland skulle behöva. Jag skriver skulle, eftersom bolaget beslutade att investeringen görs i svenska Luleå i stället för finska Brahestad. Så sent som i höstas sades det att Finland låg bättre till att få investeringen av det svenskfinska stålbolaget som är en sammanslagning av SSAB och finska Rautaruukki, men Sverige drog det längsta strået. Efter beslutet började spekulationerna om varför det har gått som det har gått. Hur mycket hade de politiska strejkerna som stängt hamnarna fyra veckor i sträck påverkat beslutet? Var det något annat? SSAB sade att det inte haft betydelse, men i dagens värld är misstänksamheten mot varandra stor, och jakten efter syndabockar då det gått som det gått är ibland större, på bägge sidor, än förmågan att dra åt samma håll när det faktiskt ännu går att påverka saker.
De politiska strejkerna är nu avslutade, för den här gången. Det abrupta avslutet har dock fått många att undra om det hänt något bakom kulisserna. Oavsett är det ytterst positivt och välkommet att strejkerna är slut så att förhandlingarna kunde återupptas i stället. Varje arbetskonflikt, oavsett vilken sida, gör Finland som helhet till förlorare då vi har så mycket mer strejker än exempelvis Sverige.
Den här veckan inleder riksdagen slutbehandlingen av de lagförslag som begränsar de politiska strejkerna. Grundlagsutskottet, där jag var med i behandlingen, konstaterade att lagförslaget var förenligt med grundlagen så länge några mindre justeringar görs. De är nu gjorda i riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott, vilket gör att lagförslaget kan godkännas. Det har varit en hel del rykten om att man skulle forcera tidtabellen så att lagen symboliskt skulle vara i kraft den 1 maj. Jag har inte hört något belägg för det och för mig skulle det vara helt onödigt provocerande gällande politisk symbolik, vilket i och för sig inte är ovanligt i dagens politiska värld. Men det vi nu behöver är verkligen inte något som uppfattas som provokationer, från någon sida, utan det viktigaste är att lagförslagen kan godkännas och man sedan kan blicka framåt.
I ett litet land som Finland måste vi ha förmågan att spela på samma lag, då dubbelt stora Sverige klarar av att göra det. Finland behöver mer framtidstro, samarbetsförmåga och sisu för att man inte ska fortsätta dra det kortaste strået gällande utländska investeringar och framtidssatsningar. Mats Löfström
