Åland har historiskt varit en fantastisk plats för personer i alla åldrar. Oavsett var i livet du befunnit dig har förutsättningarna varit goda. Hörnstenen har varit en barnomsorg och skola i världsklass, men likaså har äldreomsorgen erbjudit en värdig tillvaro med närhet till familj och vänner för de äldre.
Så är det på många sätt också fortfarande, men en åldrande befolkning i samverkan med en passiv politik har tagit ut sin rätt på äldreomsorgen. Det i sig är inget unikt för Åland – den demografiska utvecklingen är likadan överallt i den industrialiserade världen – men utmaningen blir inte mindre för det.
Kanske är det till och med så att äldreomsorgen på Åland fortfarande är bland de bästa i världen. I både Sverige och Finland dyker larmrapporter om vanvård på olika äldreboenden regelbundet upp. Så är det inte här men det finns ändå anledning att ta utvecklingen på minst lika stort allvar.
2040 är nämligen prognosen att Åland ska ha en försörjningskvot på 92, jämfört med 82 och 81 i Finland respektive Sverige. Försörjningskvoten anger hur många personer som hundra personer i arbetsför ålder måste försörja utöver sig själv.
När utmaningarna i huvudsak stavas plats- och personalbrist blir det en svårlöst kalkyl, och med åren har även missnöjet med den åländska äldreomsorgen spridit sig. Framför allt gällande tillgången på platser.
Förra veckan kunde Ålandstidningen berätta om en 90-årig kvinna som trots att hon i princip är blind och sängliggande fått besked att hon får tillbringa allt mindre tid på korttidsboendet Ledskär på Trobergshemmet. I stället faller ett större ansvar på hennes dotter som bor i Stockholm.
Det ligger i sakens natur att anhöriga kan vara missnöjda med den vård som nära och kära får. Annat vore konstigt. Men att en person som varken kan se eller röra sig själv delvis fasas ut från ett korttidsboende i stället för in i ett permanent boende är inte rimligt. Det kan inte någon tycka.
Ingen skugga ska falla över den personal som varje dag gör sitt bästa för att alla inom äldreomsorgen ska ha det så bra som möjligt. De jobbar med de resurser de har. Äldreomsorgen som helhet är politikernas ansvar.
I Mariehamn, där larmrapporterna om platsbrist varit flest, har frågan om hur situationen ska lösas diskuterats i flera år, men än så länge finns inga beslut om var stadens nästa demenscenter eller äldreboende ska finnas. Det beslutet borde antagligen ha fattats redan för flera år sedan. Den demografiska utvecklingen kan inte vara en överraskning för någon och den utveckling vi sett under de senaste 10-15 åren kommer att fortsätta med precis samma tempo under överskådlig framtid. Det är en utveckling som måste föregripas.
Den som under hela sitt liv bidragit till samhället har rätt att leva sina sista år på ett värdigt sätt. Det är det minsta den personen förtjänar och i samhällets ögon måste alla oavsett ålder vara lika mycket värda, även fast fakturan alltid är tråkigare att betala i efterhand – för att göra en mindre smickrande liknelse.
När det gäller personalsituationen har Åland som ö stora utmaningar. Inflyttning och ett attraktivt Åland är något den nya regeringen satt högt på prioriteringslistan, men när det gäller äldreomsorgen har Åland också alla möjligheter att vara en föregångare i att etablera en samhällsgrundad respekt för äldre. Kommunernas äldreomsorgsplaner, där fortbildning av personal nämns, är ett steg i rätt riktning. Att göra yrket mer attraktivt borde kanske vara nästa.
Precis som läraryrket, sjukskötare och barnträdgårdslärare är äldrevårdaryrket ett uppdrag som förtjänar yttersta respekt och tacksamhet – och tillsammans utgör de den grund som gör att alla i samhället i dag kan ha det så bra som vi har det. Oavsett ålder.
Kevin Eriksson
