På valnatten för fyra år sedan, och sedermera också i regeringsbildningen, var huvudbudskapet från valsegrarna i Centern och Obunden samling att den kommande regeringen hade två övergripande mål: att riva upp kommunreformslagen och sätta stopp för planerna på infrastruktur och elhybridfärja mellan fasta Åland och Föglö.
De två segerrusiga partierna tog med ett sargat Moderat samling i regeringen, liksom ett överambitiöst och aningen naivt Hållbart initiativ. Därtill utspelades ett märklig stycke historia när Ålands framtid blev stödparti till regeringskoalitionen.
Men när sedan regeringsprogrammet kom blev det dock tydligt att regeringssamarbetet byggdes på lerfot.
Moderaterna lämnade in en reservation mot regeringsprogrammet, och knappt hade regeringen svurits in innan det blev problem i samarbetet mellan C och Ob.
Alla som följt åländsk politik den senaste mandatperioden har förstått att regeringen under Veronica Thörnroos (C) haft enorma utmaningar med pandemin, kriget i Ryssland och den påföljande ekonomiska nedgången.
Men mycket få har kunnat undgå att se att det varit ett dysfunktionellt samarbete som försökt att med alla medel möjliga hålla ihop regeringssamarbetet. Det har inte fungerat till fullo koalitionsmässigt – två partier har lämnat regeringslaget – och det har fungerat dåligt politiskt – väldigt lite har de facto blivit gjort.
När så regeringen Thörnroos presenterade sitt sista budgetförslag på Sjöfartsmuseet i torsdags eftermiddag blev det lite av en exposé över de fyra senaste åren. Det sista budgetförslaget innehåller tre reservationer, två efter omröstning.
Under själva presentationen kunde vi som beskådade den se hur ministrar himlade med ögonen när kollegor presenterade förslag man inte håller med om eller hur det slängdes långa blickar bakom ryggar. Tydligare bevis för ett illa fungerande arbetsklimat, kan tyckas.
Att lantrådet sedan säger att om det inte varit valår så hade man nog kunna lösa knutarna som ledde till reservationer får snarast ses som mer smink över ett sårigt samarbete. För knappast hade tid löst problematiken kring att ett regeringsparti säger nej till lantrådets eget hjärteprojekt om en bro över Prästösund?
Såväl de fyra åren av slitningar, motsättningar och öppna bråk som presentationen av budgetförslaget i torsdags ger dock en viktig lärdom för framtiden. Åland behöver en stabil landskapsregering som har tydliga mål, en gemensam strävan mot gemensamma mål och ett lag som kan arbeta tillsammans.
Detta är blivande lantrådet Katrin Sjögrens (Lib) viktigaste uppgift när hon nu sitter med den grannlaga uppgiften att lägga pusslet över hur Åland ska styras och i vilken riktning färden ska gå.
Åland är för litet för att interna motsättningar ska omöjliggöra framåtskridande politik. Åland är för sårbart för att en landskapsregering ska behöva lägga massor med kraft bara på att hålla ihop i stället för att arbeta för alla ålänningars bästa.
Utan ett väl fungerande regeringslag där man tydligt kommer överens om vad som ska göras och hur det ska göras kommer även fortsättningsvis allt för mycket energi gå åt till att släcka onödiga bränder och väldigt lite kommer att bli gjort.
Under året har det varit tydligt att de för fyra år sedan så segerrusigt giftassugna Centern och Obunden samling glidit allt längre ifrån varandra. I våras sade Veronica Thörnroos att hon inte ville bilda regering med Ob, och det har knappast förändrats. Inte heller Liberalerna har öppnat dörren för Ob, även om man för samtal också med det partiet nu inledningsvis.
Men utan Obundna lär Centern och Liberalerna behöva varandra i landskapsregeringen, och då blir frågan om dessa två ärkerivaler om tronen i åländsk politik kan hitta ett tillräckligt stabilt samarbete för att hitta den framåtanda det åländska samhället både behöver och längtar efter?
Den frågan lär få sitt svar de kommande veckorna, men som inspiration och lärdom om hur man inte ska göra så kan alla inblandade titta i backspegeln och konstatera att lerfötter ska undvikas vid regeringbyggen.
Jonas Bladh
tel: 266 38
