Arbetslösheten i hela EU ligger, enligt färska siffror från Eurostat, på sex procent för maj. Samtidigt fortsätter Finland och Sverige att turas om i bottenstriden med 8,2 procents arbetslöshet och 8,4 procent.
Ser man närmare på siffrorna är det uppenbart att Åland, Finland och Sverige har ett matchningsproblem på arbetsmarknaden. Bristen på rätt kompetenser är för vissa branscher påtaglig.
Åland har en arbetslöshet på runt fyra procent, en siffra som måste betecknas som bra. Däremot är det tydligt att det är stor skillnad mellan branscherna. Där vissa är i behov av mer arbetskraft medan andra branscher förutspår ett minskat behov. Till exempel kan vi, enligt Ålands statistik- och utredningsbyrå, inom branscher som företagstjänster, finans och försäkring samt övrig industri räkna med fortsatt ökad efterfrågan på arbetskraft medan det inom byggbranschen, livsmedelsindustrin och transport inte ser lika positivt ut det kommande året.
Ser vi sedan på vilka kunskaper som efterfrågas finns det fortsättningsvis ett stort behov av service- och försäljningspersonal samt specialister. Här återfinner vi således en matchningsproblematik.
Det här är inte, som sagt, något unikt för Åland. För även om man i till exempel Sverige har många lediga jobb i Norrbotten så finns arbetskraften i söder och dessutom har man otroligt svårt att få invandrarkvinnor i jobb, enligt SCB. Detta medan man i Finland har en arbetslöshet som är grundad i den rådande konjunktursvackan, som enligt EK:s konjunkturbarometer har eroderat de finländska företagens lönsamhet.
Åland befinner sig således i ett läge som är snarlikt omkringliggande regioners. Vi har en situation där arbetskraftsbrist lever parallellt med arbetslöshet. Även om omständigheterna inte är lika allvarlig som i Sverige och även om det åländska konjunkturläget inte är lika allvarligt som i Finland är matchningsproblemet uppenbart.
Att lösa denna knut är givetvis inte enkelt. Nyckeln stavas utbildning. Med tanke på Ålands litenhet behöver vi ha en flexibilitet och hitta lösningar på individnivå. Kanske en person som i dag är verkstadsmekaniker kan få ytterligare incitament till vidareutbildning till ingenjör med specialinriktning för att tillgodose ett enskilt företags eller myndighets behov? Svårt, men görbart. Något som dessutom har gjorts på många andra håll – till exempel inom svensk industri.
Samtidigt behöver våra politiker se till att det ska vara lönsamt och enkelt att skapa alla typer av jobb. Alla kan inte vara akademiker och framför allt är den efterfrågade arbetskraften inte bara på akademikernivå.
Ålands småskalighet med många mindre företag är en utmanande komponent i det hela då riskerna och kostnaderna för att anställa är oproportionerligt stora i förhållande till omsättningen. Samtidigt finns här utrymme för tillväxt, framtida arbetsplatser och progressiv politik.
Daniel Dahlén
