”Jag har aldrig sett frånvaro som ett problem” säger talman Jörgen Pettersson (C) i tisdagens Ålandstidningen apropå genomgången som vi gjort av ledamöternas närvaro under plenum.
Talmannen har förstås rätt – och lite fel. För självklart är det ett problem med den, förvisso i sammanhanget försumbara, oförklarade frånvaro som några ledamöter har. Den riskerar att uppfattas som att ledamöterna inte prioriterar sin uppgift i det åländska parlamentet över privata åtaganden och det skapar knappast förtroende för en politik som redan har stora problem med just förtroendet hos väljarna.
Men samtidigt har Jörgen Pettersson också rätt, eftersom de åländska parlamentarikerna i stort är duktiga på att närvara vid plenum. Så problemen kan inte kategoriseras som stora.
Det betyder dock inte att lagtinget inte har problem, tvärt om. Ålandstidningen har också redovisat ”topplistan” för antalet anföranden ledamöterna hållit, och där skiljer sig siffrorna markant. Inte helt överraskande, partiledare och gruppledare har nästan alltid flest talturer, men det ger ändå en bild av att vissa jobbar hårdare än andra för att leva upp till sina väljares förväntningar.
Ingen debatt tjänar speciellt mycket på att anföranden hålls för statistikens skull, men nog är det lite anmärkningsvärt att en tidigare minister som Tony Asumaa (Lib) inte funnit att han kan tillföra mer än fem anföranden. Detta trots att han säger sig vara mest aktiv i frågor som ”turism, ekonomi och utbildning” – knappast små frågor under mandatperioden.
Det kan tyckas vara oviktigt att granska listor kring närvaro och talturer – men det är utifrån vad ledamöterna gör i lagtinget som väljarna kan bedöma om de förtjänar nytt förtroende i nästa val eller inte. Det finns nämligen små, för att inte säga obefintliga, möjligheter att göra bedömningen på det lagtingsarbete som utförs vid sidan av plenum.
Talman Pettersson säger att ett av skälen till varför frånvaro inte är en stor sak i hans ögon är att mycket av arbetet sker på andra ställen, som utskott och andra lagtingsuppdrag. Så är det, det allra mesta avgörs de facto i utskotten.
Men hur ledamöterna sköter arbetet i dessa – eller om de ens är närvarande – det får väljarna inte veta.
Utskotten sammanträder vid en stor mängd tillfällen under året, men ingen närvarostatistik förs och vad som sägs och vem som säger det hålls bakom lyckta dörrar. Bara vilka som deltagit i den avslutande omröstningen är offentligt.
Anledningen till detta hemlighetsmakeri har alltid sagts vara att utskottsarbetet måste ske i avskildhet för att ledamöterna och de som hörs ska kunna tala utan utomstående granskning. Det i sig är märkligt, mängden frågor som lagtinget hanterar som inte tål allmänhetens granskning torde vara rätt liten, och framför allt försvårar det för väljarna när de ska avgöra vem som förtjänar deras röst.
Vore det inte både bättre för demokratin och mer rimligt att utskottet gjorde en bedömning av frågorna man har på bordet och bara sekretessbelägger de delar av arbetet som behöver vara sekretessbelagt? Just så som man gör med alla handlingar inom det offentliga?
Och varför får vi inte ens veta vilka som deltar i mötena, det kan knappast vara med risk för rikets säkerhet man vägrar låta väljarna veta det?
Hemlighetsmakeriet i utskottsarbetet är bara ett av de områden som behöver en rejäl översyn och debatt när det gäller lagtingsarbetet. Den ålderdomliga schemaläggningen, ersättarsystemet och regelverket som ledamöterna ständigt negligerar gällande taltider är andra saker.
Närvaron vid plenum är inget stort problem i lagtinget – det finns andra som är betydligt större.
Jonas Bladh
tel: 26 638
