Det har minst sagt stormat efter Ålandstidningens rapportering om den ukrainska presidentfrun Olena Zelenskas Ålandsbesök förra veckan. Tidningen anklagas för att vara cynisk, för att skapa misstro, negativitet och splittring i stället för förståelse och solidaritet. Allt detta för att vi, helt motiverat och i enlighet med vårt demokratiska uppdrag, valde att göra journalistik av besöket i stället för att okritiskt sälla oss till hyllningskören för den goda sakens skull.
Att publiceringen ifrågasätts av privatpersoner må vara sin sak – ämnet är känsligt och de tre miljoner euro som landskapsregeringen i december donerade till Olena Zelenska Foundation delar ålänningarna – men att våra folkvalda inte kan hålla två saker i huvudet samtidigt är illavarslande. Lantråd Katrin Sjögren (Lib), som var med och fattade beslutet om donationen, uppmanar att skriva insändare, och infrastrukturminister Camilla Gunell (S), liksom flera lagtingsledamöter ur regeringsblocket, delar en väldigt kritisk text på sociala medier där Ålandstidningen beskrivs som anti-ukrainsk och påstås förgifta det offentliga samtalet.
Röda varningslampor borde lysa långa vägar. Men tyvärr eldar våra folkvalda på brasan och utkräver ett narrativ som passar den egna politiken.
Det är oerhört magstarkt.
Våra publiceringar handlar inte om att vara för eller emot Ukraina. Ålandstidningens ledarsida har i omgångar fördömt Rysslands anfallskrig och samtidigt hyllat alla de hjälpinsatser som ålänningarna så osjälviskt gjort och fortfarande gör för det ukrainska folket. Vi har skrivit spaltkilometer med positiva artiklar om människor som gör det där lilla extra för att hjälpa. Men vi har också ställt kritiska frågor.
Vi får inte reducera det här till att handla om ont eller gott, om vem som är för eller emot.
Även de mest behjärtansvärda insatser måste tåla att granskas, speciellt när det handlar om samhällsmedel. Det är journalisternas jobb.
Olena Zelenskas besök var inget undantag. Av förståeliga skäl var det förenat med hög säkerhet och medierna fick ytterst begränsad information på förhand. Men även om upplägget var ovant och till vissa delar obekvämt – vi fick som bekant bara ställa en fråga som på förhand skulle godkännas av Kiev – rättade vi oss i ledet.
Under dagen bevakade flera fotografer och reportrar den celebra visiten. På ledarplats i tidningen hyllade vi besöket, på nyhetsplats berättade vi om glada ungdomar samt ukrainare som träffat presidentfrun, och vi intervjuade staben i lagtinget som hållit i trådarna. Och så kunde vi avslöja, efter en intervju med finansminister Mats Perämaa (Lib), att Zelenskas besök var en del av donationsavtalet.
Det var också viktigt för oss att gentemot våra läsare i en nyhetskommentar med rubriken ”Välkommen till pressfriheten, fru Zelenska” förklara varför informationen från presskonferensen var så knapp och varför inga följdfrågor ställdes. Samtidigt ville vi markera mot ett för oss väldigt främmande arbetssätt, som omöjliggjorde ett mer gediget journalistiskt jobb.
Det var på så vis en helt vanlig dag på jobbet, om än med en annan inramning. Att Ukrainas första dam var i blickpunkten denna dag rubbade inte vårt journalistiska uppdrag. Det är ytterst beklagligt och ett hot mot demokratin att en del av politikerkåren inte förstår det.
Låt oss slutligen påminna om journalistreglerna, som utgör grunden för vårt arbete:
1. Journalister är framför allt ansvariga inför sina läsare och mottagare, som har rätt att få veta vad som händer i samhället.
2. Beslut som gäller redaktionellt innehåll måste göras på journalistiska grunder. Denna beslutanderätt får inte under några omständigheter överlåtas till någon utanför redaktionen.
3. Journalister har rätt och skyldighet att avvisa påtryckningar eller löften som syftar till att styra, förhindra eller begränsa informationsförmedlingen.
Sandra Widing
tel: 26697
