De senaste veckorna har präglats av turbulenta politiska tider på hemmaplan. Samtidigt kryper Europaparlamentsvalet allt närmare, där den åländska parlamentsplatsen fortfarande lyser med sin frånvaro. Det är ännu ett annalkande, och återkommande, stresstest för den åländska politiken, finns förmågan att faktiskt samarbeta långsiktigt över partigränser?
För vad tänker sig Åland? Att köra på samma taktik som de senaste 29 åren och fråga snällt tycks bevisligen vara verkningslöst. Det behövs en bred politisk strategi med kapacitet att sträcka sig över mandatperioder – och där uttalat och planerat samarbete sker på alla nivåer om vi ska ha en chans inför valet 2029. Och det arbetet borde börja nu. Det är dags att väcka diskussionen om den breda strategin för att nå dit. Det kommer nämligen inte vara enkelt.
Sorgligt nog har de bästa chanserna redan seglat förbi. Förra mandatperioden fick Finland en extra plats, likt man fick inför detta val. Grundlagsutskottet sköt 2018 ner Ålands förfrågan med identiska argument som i år, nämligen att det ”rimmar illa med kravet på ett proportionerligt valsätt och principen om lika rösträtt”. Utskottet kopierar alltså årets argument från 2018, och 2018 använde man sig av argumentation från 2006.
Man behöver inte kika särskilt långt geografiskt för att hitta samma argument – men där rollerna är ombytta. När Danmark, mot Grönlands vilja, gav grönlänningar garanterad representation i Europaparlamentet var det danska argumentet att det var det enda rimliga att göra. Danmark som medlemsland har flera platser än vad en proportionalitetsprincip skulle medge. Danskarna menade att platsen var principiellt viktig: både för Grönlands autonomi (som vid den tiden saknade motsvarighet till självstyrelselag) och för att EU i sig skulle få direktkontakt med en autonomi, och insikt gällande förutsättningarna och utmaningarna de hanterar.
Samma verklighet gäller i Finland. Procentuellt sett har landet allt för många ledamöter i Europaparlamentet sett till befolkningen. Just därför fördelas platserna i Europaparlamentet enligt degressiv proportionalitet: att också de små enheterna ska kunna påverka.
De som ställde sig starkast emot grönländsk representation var den dåvarande danska motsvarigheten till Sannfinländarna, det nationalistiska Fremskrittspartiet. Det blir en tråkig parallell till den finska debatten, där det nationalistiska och autonomifrämmande perspektivet är regel och inte undantag som i det danska fallet.
Om vi är seriösa i ambitionen att arbeta för en åländsk parlamentsplats behöver vi rent krasst konstatera att det kommer bli en ännu brantare uppförsbacke nästa gång. Åland kommer handgripligen behöva ta platsen från en finsk parlamentariker. Något annat grundlagsutskottet gillar att konstatera är att man vill “på samma sätt som tidigare betona att lösningen på frågan om Ålands representation i Europaparlamentet i sista hand måste vara politisk”. Det politiska läget lär knappast vara mera gynnsamt när de finska partierna står inför en reell uppoffring av inflytande, och under tre decennier ändå inte känt sig manade till minoritetsskydd.
När man tog fram den grönländska vallagen till Europaparlamentet gick debatten varm i danska folketinget. I finska riksdagen blev det inte ens tillstymmelse till diskussion efter grundlagsutskottet kommit med sitt betänkande. En majoritet av de finska partierna kan effektivt gömma sig bakom en kopierad motivering med snart tjugo år på nacken i stället för att på allvar diskutera saken. Om Åland ska ändra på detta väntar ett gediget arbete, och det är dags att sätta igång.
Alexandra Gäddnäs
