Vad ska man säga om årets budgetdebatt i lagtinget? Den har i sanning haft allt. Från en landskapsregering (LR) utan svar men med stora visioner, via slipsbråk till skärgårdsoro och avdragsilska. Men mest av allt har det handlat om ett skolfartygs vara eller icke vara.
Uppfriskande med en tuff och lång debatt? Förvisso, och kanske hade man kunnat glädjas över den. Om det inte vore för om.
För den i särklass viktigaste frågan har inte kommit speciellt mycket närmare en lösning – hur Åland ska fungera när kassan sinar om ett år och budgetunderskottet inte minskar.
Vi tar det här med skolfartyget Michael Sars först, eftersom frågan visar på två symptom på sjukan som förhindrar att den åländska ekonomin kan bli frisk.
Det första symptomet är redan ett utmärkande drag för Katrin Sjögrens andra regering. Man har stora visioner, ger många löften men har förtvivlat svårt att leverera fullständiga lösningar på sina förslag. Två exempel från hösten är sjukkostnadsavdraget, där landskapsregeringen lovade ”kompensatoriska” åtgärder. Men än så länge är det mest löften om sådana.
Det andra är skolfartyget där man identifierat en sparåtgärd, men inte förutsett att det skulle bli protester när man tar bort en viktig del i sjöfartsutbildningarnas grund. Att man sedan, när frågan om Michael Sars blivit lika infekterad som sjukdomen med samma namn, backar lite luddigt och pratar om att omfördela pengar visar bara på att LR inte tillräckligt noga gjort sitt jobb.
Det andra symptomet är bredare, men minst lika allvarligt. För gång efter annan fegar våra folkvalda ur – och det här gäller mer eller mindre samtliga partier och ledamöter – när det handlar om att ta ansvar för helheten, för det akuta läge som det offentliga Ålands ekonomi är satt i.
I stället gräver man glatt skyttegravar i detaljfrågor och ägnar timmar åt att kasta skit på varandra. Samtidigt som kassan sinar.
På sociala medier slår sig partier för brösten för sina vinster i budgetbehandlingen – men kvar står vi med ett underskott som inte blir mindre.
Men det är inte bara ett problem i lagtinget – uppenbarligen är det betydligt bredare och större än så. Och man måste fråga sig om det går att lösa de stora utmaningar som Åland står inför när den ack så viktiga debatten om ekonomin ständigt kokar ner till detaljer och dra hemåt-attityd?
Alla vill ha sin del av kakan, helst en större del än tidigare och kanske också än grannen. Men ingen vill betala mer för en större kaka, och ingen tycks kunna tänka sig en mindre bit för att kakan alls ska kunna bakas.
Det är lätt att bli väldigt pessimistisk över sakernas tillstånd i den åländska debatten – men hoppet står trots allt fortfarande till våra folkvalda.
Det är undertecknads absoluta övertygelse om att de 30 i lagtinget och de sju i landskapsregeringen alla vill Ålands bästa. De har olika uppfattningar och övertygelser om vägen framåt, men alla vill väl.
Problemet tycks ofta vara avsaknad av ett eller flera av tre ting: mod, mognad och förmåga att kompromissa.
Politik ska inte vara lätt, men heller inte omöjligt. Men när skyttegravarna grävs allt djupare mellan regering och opposition, när de viktigaste debatterna alltid strandar i detaljer och när modet att stå över pajkastandet saknas – då blir det omöjligt.
Ålands ekonomi behöver desperat snabba – och, om vi ska vara ärliga, tuffa och jobbiga – åtgärder för att klara de närmsta åren. Och då behöver vi som bor i landskapet lika desperat politiker som vågar ta tuffa beslut för hela Åland, för hela ekonomin.
Kan ni snälla ta det ansvaret, ni folkvalda i lagting och regering?
Jonas Bladh
