Petteri Orpo har säkert haft magsjuka barn någon gång. Som retoriskt exempel kan vi se framför oss Orpo, ståendes med en kall kaffekopp i handen vid köksbänken, mobilen vibrerande bredvid sig och de omisskännliga ljuden av sjukdom från toaletten i hallen.
I tanken utgår vi från att Orpo i alla fall försöker vara en närvarande och kärleksfull far, som tillbringat natten med att torka spya, trösta och försöka erbjuda vätskeersättning med sked. En gnagande oro att själv smittas, samtidigt som ytterligare ett beslut om östra gränsen ska fattas – och Rysslands anfallskrig ska hanteras, bland många andra frågor.
Samma bekymmer finns på alla nivåer. Det är inte omöjligt att det känns aningen övermäktigt för fru kommissionsordförande Ursula von der Leyen, i stunden en svag och behövande röst ropar ”mamma” i rummet bredvid. Att von der Leyen ibland bara vill klicka Volodymyr Zelenskyjs samtal som vibrerar på köksbänken. Att bara få vara mamma en sväng.
Detta gäller våra politiker på alla nivåer. Jag är övertygad om att de allra flesta gör sitt yttersta för att enligt bästa förmåga förvalta det förtroende vi väljare givit dem. Bara för att vi givit dem detta förtroende innebär det inte att de slutar vara människor, att rollen som politiker är den enda som finns kvar.
Det har talats mycket om en förtroendekris inom åländsk politik. Det är givetvis rätt och riktigt att reda ut ansvarsfrågor och se till att våra gemensamma finanser och angelägenheter sköts på ett propert sätt. Någonstans i kråksången måste vi dock komma ihåg att alla bara är människor. Politikerrollen är en roll bland många andra.
Det är människor som bollar plenum eller fullmäktigemöten med hämtningar från träningar, med sjuka mammor som behöver tas hand om, med diskmaskiner som går sönder och med nätter man bara inte kan sova.
Ett gemensamt driv för de som ger sig in i politiken är en vilja att förbättra. Priset många betalar för att agera på viljan är den egna sinnesfriden. Att inte längre få bara vara mamma, eller en medvetenhet om att varje middag på stan kan innebära att man behöver stå till svars för det ena eller det andra. Man gör sig själv till en offentlig person, en öppen måltavla för kritik från ledarsidor som denna, från politiska motståndare, från arga kommentarsfält.
Återigen: det är rätt och riktigt att politiken behöver stå för, och ta ansvar för, sina beslut. Men, en omänsklig behandling av politiker, någon slags dehumanisering som gör dem till enbart politiska objekt, är oavsett livsfarligt för demokratin.
Att offra sin ställning som privatperson är ett högt pris i sig. Om vi ska kunna locka unga människor och nya krafter in i politiken behöver vi alla prioritera ett drägligt och konstruktivt samtalsklimat.
När jag var ung och arg stack jag ut näsan ett par gånger, hojtade till om politiska frågor. Till stor del var responsen stöttande och positiv, vilket var trevligt för sextonåriga Alexandras sinnesfrid. En del handlade också om att det var tråkigt att man redan vid sådan ung ålder blivit ”batikhäxa”. Lite trist ton kan man tycka. Inget som direkt väckte suget på en politisk karriär där och då – och på tio år har det blivit allt mer hätskt.
Så! Vad gör vi då? Hur ser vi till att skapa ett samhälle där det är attraktivt att kombinera sina existerande roller med rollen som politiker? Jag har tyvärr ingen quick fix, men har ni någon tycker jag definitivt ni ska lufta dem på våra debattsidor.
Alexandra Gäddnäs
