Klimatfrågan ligger ofta högt på listan över frågor som oroar väljare i de flesta länder, men de senaste åren har de gröna partierna fått allt mindre genomslag för sin politik i allmänna val.
Såväl i Sverige som Finland och på Åland har miljöpartierna haft det kämpigt i valen 2022 och 2023. I Sverige nådde miljöpartiet förvisso en smärre ökning, men var ändå mycket nära att få lämna riksdagen. I riksdagsvalet i Finland i våras backade De gröna kraftigt och i lagtingsvalet tappade Hållbart initiativ nästan hälften av sitt understöd jämfört med för fyra år sedan.
Gröna frågor tycks inte vara viktiga nog för att väljarna ska ge gröna partier sina röster.
Om det är detta, eller mer en allmän frustration över långsamheten i omställningsarbetet, låter vi vara osagt. Men de senaste åren har en tydlig ökning av aktioner i form av civil olydnad för att väcka uppmärksamhet kring klimat- och miljöfrågorna kunnat konstateras runt om i främst norra Europa.
Aktivister har klistrat fast sig på vägar, demonstrerat och hindrat trafik i rusningstid, sprejat budskap och klistrar fast sig i tavlor på museer, kastat färgat damm i tv-studior och på idrottsarenor och utfört en rad andra aktioner.
På internet fylls allehanda social medier av filmer, uppladdade av både aktivister och motståndare, av dessa aktioner. Båda hejarop (färre) och raseri (ofta stort) syns i kommentarsfälten.
Man kan säga att aktivisterna har lyckats i den meningen att man skapat uppmärksamhet kring sina budskap om att stoppa olja eller rädda våtmarker. Men frågan är om man lyckats med den större – och långt mycket viktigare – meningen; att faktiskt få till stånd en förändring?
Hittills talar rätt lite för det. I stället finns det en hel del som talar för att opinionen mot miljörörelsen stärkts i takt med att aktionerna har hindrat folk från att ta sig till jobbet, avbrutit idrottsevenemang eller riskerat att skada ovärderlig konst.
Det är ett oomkullrunkeligt faktum att civil olydnad lett till flera större samhällsomställningar i historien, och spelat en stor roll för att exempelvis skapa mer jämställda samhällen.
Men civil olydnad är ett dubbeleggat svärd, då den civila olydnaden fel använd utmanar demokratins grundval i form av rättsstat och rättsprinciper. Den civila olydnadens grund är att en mindre grupp ställer sig över det som majoriteten bestämt genom en demokratisk process, oftast skapade lagar, och begår brott i ett högre moraliskt syfte.
Att utmana lagar och rättsstat är problematiskt eftersom den ofrånkomligen ifrågasätter dess legitimitet.
Det är därför, till exempel, allvarligt när miljöaktivismens kanske allra främsta företrädare, Greta Thunberg, direkt efter att ha fått sin dom för en aktion där hon fälldes för ohörsamhet mot ordningsmakten begav sig till hamnen i Malmö för att göra samma sak på nytt. Det är som att ge rättsstaten, där hon fått sin sak prövad i normal ordning, ett rejält långfinger. Allvarligt, när det kommer från en person som är förebild för så många.
Den andra vägen att gå är längre, mindre glamorös, jobbigare och bevakas av betydligt färre kameror. Men den fungerar, har folkligt stöd och utmanar inte på ett skadligt sätt det demokratiska system vi bygger våra samhällen på.
Det handlar om att arbeta parlamentariskt för att stifta lagar mot miljö- och klimatbrott eller att genom samhälleliga beslut åstadkomma förändring.
Ett lysande exempel på den vägens handling är den tidigare lagtingsledamoten Simon Holmströms (HI) arbete för att göra ekocid till ett bestraffningsbart brott. Han har under de senaste åren lyft frågan i en lång rad sammanhang och har väckt uppmärksamhet både internationellt i den internationella brottmålsdomstolen i Haag och fått Nordiska rådet att anta åsikten som sin egen. Frågan är ännu inte i mål, men Holmströms strävsamma arbete har tagit ekocid bra mycket närmare en lagstiftning än klistrade rumpor på vägar tagit samhället bort från oljeberoendet.
Arbetet för en hållbar värd är oerhört viktigt, men det måste ske utan att de demokratiska grundvalarna riskeras. Att rädda klotet undan klimathotet är viktigt, men om det sker på demokratins bekostnad kan man fråga sig vad det arbetet alls är värt.
Jonas Bladh
tel: 266 38
