Att det offentliga Åland står inför stora framtida sparkrav är de flesta eniga om. Hur det ska gå till finns det ungefär lika många förslag på som politiker. Däremot framstår det allt mera som att det inte finns någon större plan på hur eventuella nedskärningar ska se ut eller hur de ska genomföras. Den rådande uppfattningen tycks vara att nedskärningar ska ske där de medför minst skada och att den berömda osthyveln ska få arbeta. Det innebär att nedskärningarna ska fördelas någorlunda jämt. Är det dock rätt väg att gå?
Jens Henriksson, nuvarande vd och koncernchef på Swedbank, skrev för snart 20 år sedan en skrift för den europeiska tankesmedjan Bruegel om tio lärdomar från den svenska budgetnedskärningen på 1990-talet. Låt oss lyfta några lärdomar från den skriften för att förstå vad våra åländska politiker står inför.
För att lyckas med nedskärningar krävs det politiker som vågar utmana och inte minst ta en smäll för laget. Enligt Henriksson är erfarenheterna tydliga. Nedskärningar kräver att det finns politiker som tar sitt ledarskap på allvar och är villiga att sätta sin plats som politiker på spel. Tuffa beslut måste fattas. Skatter måste höjas och nedskärningarna behöver vara hårda.
För att lyckas som politiker är det bara att som Odysseus att snurra fast sig vid masten för att undgå Syrenernas sång, som Henriksson så bildligt uttrycker det.
Vidare ska eventuella nedskärningar alltid erbjudas i paket. Nedskärningar där enskilda grupper utmålas som förlorare är inte att föredra. Sådana inbesparingar kan vara direkt kontraproduktiva.
Det här är en punkt som Åland kan relatera till. Det senaste halvårets aviserade nedskärningar har ofta lett till att vi har fått se enskilda grupper av individer ta smällen. Helheten har uteblivit och det har inte gett något större inbesparingspaket. Målet har blivit oklart och så även vägen.
Den kanske viktigaste lärdomen vi kan dra, enligt Henriksson, är att det finns två sätt att skära i offentliga utgifter. Antingen identifierar du allt som anses som onödigt och ineffektivt och tar bort det. Eller så tar du redan tidigare nämnda osthyveln där alla ska banta lite grann.
Henriksson är tydlig med att det positiva med osthyveln kan vara att alla känner sig delaktiga och får dela på bördan. Samtidigt är det en farlig väg att gå då det finns en stor risk att utvecklingsprojekt och liknande framåtriktade insatser är det första som åker när osthyveln går fram.
Tillvägagångssättet medför således en betydande risk för stagnation. Och i ett litet samhälle som det åländska kan det bli förödande. För litenheten medför att vi måste vara noga med vad vi väljer att göra och inte.
Nedskärningarna får inte heller drabba investeringarna. Det kräver dock att du kan räkna hem investeringarna. Det här gäller såväl investeringar i humant kapital som vanliga investeringar. Där är det till exempel alltid att föredra nedskärningar i bidrag och dylikt innan till exempel nedskärningar i skolan.
Hur våra åländska politiker tänker genomföra inbesparingarna vet vi ännu inte mycket om. Men vi ska ge akt på de som säger att kassan är så god att vi inte behöver göra något alls, för det budgeterade underskottet är så högt att det snabbt äts upp om inget görs. Lägg därtill ett enormt investeringsunderskott så förstår vi alla att det finns en hel del att göra. Det fina i kråksången är ändå att andra redan gått igenom samma sak tidigare. Det gör att det finns lärdomar att hämta hem.
Daniel Dahlén
