Anorexia eller ätstörningar förknippar vi ofta med ouppnåeliga skönhetsideal.Debatten om samhällets utseendemässiga krav får vi ofta ta del av och aldrig har vi varit så fixerade av smala midjor, fasta rumpor och snygga ben som efter millenieskiftet.Men att insjukna i någon form av ätstörning behöver absolut inte härledas till en dålig självbild, ett utseenderelaterat missnöje eller några barbiebrudar på tv:n.Jenny Häggblom, före detta elitgolfare, ser sin sjukdom som ett beroende och hennes historia är en helt annan än den, där tonåringar påverkats av veckotidningar och nöjesindustrin, som vi väldigt ofta presenteras för.– Jag ser min sjukdom eller mitt beroende som ett identitetssökande. Jag blev utfryst och mobbad och kände ett behov av att ta kontrollen över någonting i mitt liv. Det blev maten men kunde lika gärna ha blivit någonting helt annat, säger Jenny Häggblom, som i dag har kommit en bra bit på vägen i sitt tillfrisknande.– Är det någonting jag dessutom försöker slå hål på så är det all kategorisering. Jag har alltid kopplats ihop med golfen och för de flesta är jag inget mer än golfaren Jenny. Till dem vill jag säga att det inte finns någon sådan person. Jag heter Jenny och gillar golf. Men det är ett intresse och inte en identitet.
Utfryst och mobbad
2007 gjorde Jenny landslagsdebut.Hösten 2010 testade hon sina vingar och tog golfkarriären till en helt ny nivå. Hon åkte till USA och elitsatsade. Men drömmen om landet där allting sägs vara möjligt och där golfen är som störst fick snabbt förödande konsekvenser för henne.– Jag blev mobbad och utfryst av gruppen. Det var psykiskt tufft och på något sätt blev det utlösaren för min ätstörning.Varför tror du att du blev mobbad?– Det var jag faktiskt inte men vi, jag och min familj, har en teori om att det var för att jag var jäkligt bra. Jag slog längst, hade talang och presterade bra. Jag var ett hot på golfbanan helt enkelt.Hon beskriver det som att en bomb detonerade. För det var så det var. Plötsligt gick hon från att äta stadigt till att inte äta någonting.– En vanlig dag åt jag en skål havregrynsgröt till frukost och en sallad på kvällen. Mer än så stoppade jag inte i mig.På ett halvår tappade hon 35 kilo och hon hade inte krafter nog att träna.
”Vem är jag utan golfen?”
I januari 2011 kom hon sedan hem.Elitsatsningen lade hon på hyllan och med den också identiteten som golfspelare. När hennes mamma sedan yttrade orden ”Jenny, det här stavas anorexi” förstod hon att så var fallet och hon tvekade inte att be om hjälp.– Jag accepterade det snabbt och var väldigt mottaglig för hjälp. ”Jag klarar inte det här själv” var nog bland det första jag svarade, säger Jenny, som i och med acceptansen var förvirrad.– Jag har spelat golf nästan halva mitt liv så när jag plötsligt inte kunde göra det ställde jag mig frågan; vem är jag egentligen? Jag har alltid sett mig som golfare men utan sporten stod jag plötsligt på egna ben utan någon egentlig identitet.Jenny, som är avspänd men ändå eftertänksam i sina svar, funderar en stund men säger sedan att hon ändå tror hon kommer att få någonting positivt ur sitt insjuknande.– Nu har jag insett att jag kan vara utan golfen och att jag faktiskt är en person utöver den. Men det var tungt den första tiden.– När jag kopplas ihop med golfen brukar jag säga att den gamla Jenny inte finns kvar. Nu mera är jag säker på mig själv och min stil. Golfen är en hobby. Ingenting mera.
Kan gå bakåt för att komma framåt
Förutom att hon genom sjukdomen och tillfrisknandet faktiskt lyckats hitta sig själv så har en hunger fötts.– Jag är inte helt återställd ännu men nu mår jag bra och för varje dag blir jag mer och mer motiverad att må ännu bättre. Det är kanske också litet av ett beroende, att alltid avancera och gå framåt, men när jag tidigare såg i tunnlar ser jag nu mera vidvinkligt på allting.Vad har varit tuffast?– Att brottas med sina tankar och ångesten just vi måltider. Jag visste att jag måste äta men kroppen vägrade ta in maten. Det är svårt att förklara men det kändes som att jag bara kunde titta på när någon annan person inuti mig styrde och ställde.Någonting hon lyfter fram som väldigt viktigt och också nödvändigt är förmågan att kunna gå bakåt för att ta sig framåt.– Vägen till ett mål kantas av flera olika vägskäl där man måste välja. Nu kan jag pröva en väg, inse att det var fel, gå tillbaka och testa en ny för att ta mig framåt. Tidigare tänkte jag inte så utan hade jag valt väg så skulle jag ta mig till vägens slut.
Victor Sundqvist