Jag älskar Åland. Som finlandssvensk från en stad med finskspråkig majoritet känns det jädrans fint att få tala mitt modersmål och således kunna känna mig som en del av samhället. Ön, eller snarare öarna, är vackra och människorna man träffar är snälla.
Jag har flyttat hit över sommaren, och bor just nu i en stuga med havsutsikt utanför stan. Livsfarligt. Jag har redan flera gånger fått höra av min sambo att det bor en liten gubbe i mig, och det har dragits till sin spets sedan jag kom hit.
Härom kvällen satt jag och tittade ut över viken med kikare och skådade fåglar. I går spanade jag på någon som fiskade på andra sidan viken. Hör jag en bil på vägen utanför vill jag veta vem som har där att göra.
När jag kommer hem från jobbet på kvällen vill jag bara sätta mig i en gungstol med en katt i famnen och äta kanelbullar och lösa korsord, eller kanske läsa en bok av Erlend Loe. Kanske ta en pilsner. Som en gubbe.
I hela mitt liv har jag avundats gubbarna runt mig. På Åland har jag bara träffat en handfull gubbar, och alla verkar vara av en trevligare sort än de jag har hemma i Esbo.
I Esbo har vi fyllegubbar eller gubbar som skriker på en när man pallat några oskyldiga äpplen eller av misstag sparkat en fotboll in på deras gård. Sån gubbe vill jag inte bli. Trevliga gubbar ska tänka ”så gjorde jag också på min tid”. Åländska gubbar känns mer lutade åt det hållet. Eller vad vet jag, jag är inte inföding. Men det verkar så. Sån gubbe vill i alla fall jag bli.
I vår stuga där vi bor finns det en sjömanshatt, som har tillhört en gubbe. Om livet vore en film skulle målet med min åländska sommar vara att vara värdig att ta på mig hatten. Hatten symboliserar att jag uppnått min ultimata gubbighet. Innan jag kommit dit får jag inte ha den på mig. Och när sommaren är slut sätter jag symboliskt på mig hatten och tittar ut över viken med kikaren och nickar för mig själv och konstaterar att jag uppnått målet. Målet att bli som en åländsk gubbe.
