Det är söndag och hösten ligger i luften. Vi klär oss varmt och beger oss mot staden. Det är jag, min dotter och min mamma. Tre generationer Kullman ska gå och se matchen mellan IFK Mariehamn och – nu måste jag googla lite – AC Oulu.
Mitt fotbollskunnande är som synes inte mycket att skryta med. Jag vet knappt vad offsideregeln är. Men med en sambo som tränar juniorer och en son som spelat sedan han var fem är fotboll ändå en ständigt närvarande del av mitt liv.
Jag ser sambons och hans tränarkollegors engagemang i laget, alla timmar de lägger på att gå tränarkurser, alla helgdagar som går åt till resor både till Finland och till Sverige.
Jag ser hur tränarna försöker pussla för att barnen – som alla har olika styrkor och förutsättningar – ska kunna utvecklas inte bara på planen utan också utanför den.
Framför allt ser jag gemenskapen, och inte bara den som finns i laget utan också bland föräldrarna. Åratal av småprat vid sidan om planen eller över korv med bröd när vi har försäljningstur i kiosken vidgar förr eller senare ens bekantskapskrets.
Tillbaka till söndagens ligamatch.
Jag ser mig omkring och där finns många ansikten jag känner igen. Den här dagen råkar flera av dem tillhöra barn till mina kollegor.
Lindas son viftar ivrigt med en flagga, Malins dotters lag är maskotar och bland spelarna på planen finns Evas son. Bakom ett av målen skymtar jag dessutom min egen pojke, han är nämligen en av bollkallarna.
IFK spelar bra, men bortalaget tar ledningen. Juniorerna i klacken trummar och sjunger hejaramsor för brinnkära livet och de vuxna hänger – något mer försiktigt – på.
Matchen slutar 2–1 till IFK. Jag hoppas varenda unge på plats känner att han eller hon har en del i vinsten.
Hur vi firar?
Med en pizza på Adlon samtidigt som vi ser Liverpool slå Manchester United.
Och jag konstaterar att jag nog vill lära mig det där med offside ändå. Så mycket tid som ägnas åt fotboll i min familj börjar det bli dags.
