Älskling, förlåt. Jag vet att jag är pinsam nu. Men jag kan inte låta bli.
I dag blir du vuxen. 18 år. Det är ogreppbart stort och jag är så vansinnigt tacksam över att vi har klarat oss så bra så här långt.
Du kom till oss med solen en tisdagsmorgon. Helt objektivt den sötaste baby jag någonsin sett – såklart. Din pappas mörka hår, mina bruna ögon. I bebisboken skriver jag att du är en blandning av din farbror och din morbror.
Ända sedan vårt första möte har allt med dig känts så naturligt och självklart. Att vara mamma bjuder givetvis på utmaningar, men jag har alltid känt mig trygg i vår relation. Och jag har försökt vårda min gåva ömt.
Jag har alltid gillat att umgås med dig. Vi är lika på flera sätt, men också olika. Och även om vi inte alltid drar jämnt tycker jag förstås att du är helt underbar.
Jag älskar dig så obeskrivligt mycket.
Jag minns kvällen jag stod med graviditetsstickan i badrummet i vår dåvarande lägenhet. Det var en av de absolut lyckligaste stunderna i mitt liv. Det bubblade i hela kroppen och jag njöt varenda dag av att känna dig växa inuti mig. Under graviditeten mådde jag som en drottning.
Alla säger att tiden med barnen går så fort. Och det har förstås gått fort. Men jag vet samtidigt att jag tagit väl vara på tiden, även om vi inte ens hunnit med hälften av allt jag skulle ha velat göra tillsammans med dig.
Det kniper i hjärtat när jag tänker på att du så småningom är redo att lämna boet. Men samtidigt ser jag att alla vi som finns runt omkring dig och älskar dig rustat dig väl.
Jag har försökt ge dig de värderingar och verktyg jag tycker är viktiga att ha med sig på livets resa, men jag vet också att du måste finna dina egna vägar och sanningar.
Du är stor nu. Men jag kommer alltid att finnas här för dig, precis som du – utan att du kanske förstår det – alltid funnits där för mig.
