Många i min omgivning gillar att fotografera, allt från högtider, fester och andra sociala sammankomster till husdjur och utflykter och mat.
Personligen har jag själv däremot aldrig varit särskilt mån om att föreviga minnen och ögonblick i mitt liv. Mitt fotografiska intresse har länge varit i stort sett obefintligt. I de fall jag velat sparat ett foto från ett minnesvärt ögonblick har jag allt som oftast bett någon annan i sällskapet att skicka mig sina egna bilder av händelsen.
Detta har resulterat i att jag har ett ganska innehållslöst fotoalbum i min telefon. Jag har helt enkelt inte orkat bemöda mig med att upprätthålla något slags system där jag för över mina bilder till min dator eller sparar dem på ett usb-minne för slutgiltig förvaring.
De bilder som jag har sparat på telefonen tenderar att försvinna i samma skede som jag köper mig en ny mobil, de följer inte med till nästa för jag har inte orkat bry mig. Och varför skulle jag när bilderna till största delen bara består av anteckningar och diverse kom-ihåg-lappar?
Det är dock inte så att jag är totalt ointresserad av foto och bilder. Tvärtom, jag gillar att bläddra i gamla fotoalbum. Grejen är den att det oftast bara är någons bilder och minnen och inte mina egna.
Under den senaste tiden tycks digitalkameran blivit på modet igen. Jag har träffat många som fotograferar med sina gamla digitalkameror, och många tycks även vara mer benägna att låta sig fotograferas om det är med en digitalkamera. Det är helt enkelt lite roligare än när någon tar fram mobilkameran.
Nu har jag inspirerats och vill göra likadant. Jag har letat fram min gamla digitalkamera som jag fick när jag fyllde elva. Hädanefter får den följa med mig på fester och utflykter. Jag ska framkalla bilderna och göra ett fotoalbum. Något vill man ju minnas och se tillbaka på när man blir äldre.
