Konstiga funderingar har vi nog allihop. Någonstans inbillar jag mig dock att just mitt sinne har extra lätt att sväva i väg och vara av den extra flummiga sorten.
En av de lite mer udda tankar som jag har haft gäller kring det syre vi inandas.
Säg att jag på kontoret tar ett djupt andetag för att därefter teleporteras 500 år tillbaka i tiden för att därefter andas ut och ta nästa, djupa andetag.
Vad blir skillnaden? Märker jag ens den? Fick den industriella revolutionen och det modern samhälle vi lever i ett genomslag i hur det doftar?
Vi har genom böcker, tv och filmer matats med hur olika historiska händelser och perioder sett ut, men min fundering kring hur det luktade står fortfarande fast.
Å andra sidan tror jag inte att en ”lukt-o-meter” skulle vara en särskilt smidig lösning, alltså en apparat som släpper ut dofter beroende på vad som visas i tv.
Jag kan gärna se D-day i Band of Brothers, de stora – och brutalt blodiga – slagen på Coloseum eller Slaget vid Bält.
Men tänk er att lukta på dem ...
... där går gränsen för mig. Då behåller jag nog fantasin före verkligheten.
Apropå tidsresor, så är det inte bara dofter och liknande jag tycker om att klura på.
Tänk att kunna se Rom under sin höjdpunkt, New York under dess uppbyggnad eller att traska runt bland vikingarna i Birka, det hade ju varit drömmen.
Och rent teoretiskt skulle det faktiskt gå, även om det nog är rätt otänkbart än på några tusen års utveckling.
När vi tittar på stjärnorna är det ju det ljus som hunnit ta sig hit som vi ser, inte som det ser ut om vi kunde hoppa dit på en sekund. Om du tittar på månen ser du vad som hände för 1,3 sekunder sedan. Så om du sätter dig i en rymdraket och åker X antal tusen ljusår från planeten med ett teleskop som ser superduperextremlångt så kan du faktiskt – live – se vad som hände på jorden för säg några hundra, eller tusen, år sedan.
Eller så är det ännu en tankevurpa, men vi kan väl låta en drömmare vara?