Jag har turen att vara det äldsta barnet. Eller ja, om det är tur eller inte är väl en bedömningsfråga, men åtminstone i det här fallet skulle jag säga att det är något positivt.
Det finns nämligen en hel del filmat material från när jag var liten, mer än vad som hanns med när mina syskon kom upp i samma ålder. Självklart förevigat med en gammal hederlig filmkamera.
Ett citat som fångades på film och sedan har hängt med länge är när jag uppgivet utbrister: ”Jag bara står här på en sten”, vid ett uppenbarligen mycket tråkigt tillfälle.
Att ha så tråkigt att det inte finns något annat att göra än att bara stå på en sten någonstans relaterar man kanske inte till så ofta i vuxen ålder, åtminstone inte bokstavligen. Men kanske borde vi göra det?
Då menar jag inte att bara göra tråkiga saker, utan att också göra ingenting alls. Till exempel kan man gå ut i naturen, hitta en lämplig sten och sedan bara stå där. Kanske till och med dra en djup suck av uttråkning. Eller av avslappning, att bara stå där på stenen är trots allt rätt kravlöst och säkert bra mot stress.
Som Alfons Åbergs farmor sade, det är bra att ha tråkigt ibland. Annars märker man ju inte när det blir roligt. Jag tror att vi kanske blir bättre på att njuta av det roliga i livet om vi försöker ha tråkigt lite oftare.
Nu för tiden är det faktiskt rätt sällan jag har tråkigt på det där sättet som ett barn har. Tråkigt för att det fanns absolut INGENTING att göra. Efter en liten stund hittade jag oftast ändå något att sysselsätta mig med, även om det ibland var draget rakt ur luften. Som att ”måla” på den där stenen med vatten och en pinne, eller något sådant.
Att ha tråkigt är kanske bra för inspirationen även för vuxna. Jag måste nog testa att gå och ställa mig på en sten igen. Sedan är det bara att vänta på att de fenomenala idéerna trillar in.