OM KNAPPT en vecka ska jag och min dotter trängas med tusentals andra framför en av världens absolut största nutida artister, Taylor Swift.
Jag ser fram emot det oerhört mycket. I veckan ska vi tillverka armband för det är så gott som ett måste att ha fullt med egengjorda armband som man sedan ska byta med andra på konserten. Det är nästan lika viktigt som vad man har på sig. Jag såg ett inslag på tv om ett fan som i ett års tid har planerat sin klädsel. Det har inte riktigt vi, men att man ska klä sig efter någon av Taylor Swifts så kallade eror har vi självklart anammat.
SWIFTIE-PAPPOR har det skrivits mycket om den sista tiden. Alex Schulman skriver i en krönika i DN att han blir bedrövad över hur dessa pappor invaderar sina tonårstjejers liv och förfasas över att de inte bara ska gå på en konsert utan till och med två konserter med sina barn.
Jag förfasas över Schulman. Det gör också Amanda Brohman som i sin krönika i DN skriver: ”Skulle han resonera på samma sätt över pappor som går med sina tonåringar på fotbollsmatcher varje vecka?”
Det är inte fint att gilla Taylor. Och tydligen framför allt inte om man är av manligt kön.
Och i Alex Schulmans värld verkar det inte ens vara ett alternativ att dessa pappor faktiskt lyssnar själva på henne. Men det gör de. Jag har flera Swiftie-pappor i min bekantskapskrets och de – precis som jag och min dotter – diskuterar ingående vilka låtar på nya plattan som är bäst, kan sjunga med i de flesta av hennes enorma låtskatt och fattar att hon faktiskt är så enormt stor som hon är av en anledning.
TAYLOR SWIFT toppar varenda lista och krossar alla rekord som finns. Hon säljer ut arena efter arena runt om i hela världen, ändå verkar det finnas ett behov av att förminska henne. Som Amanda Brohman skriver: Hade han (Alex Schulman) reagerat på samma sätt om det var Bob Dylan eller Bruce Springsteen som pappor och döttrar bondade över?
Förmodligen inte.