När årets stadskärna tillkännagavs blev jag förvånad. Hade offentliggörandet gjorts den 1 april hade jag trott att någon skämtade.
Jag har funderat på hur jag ska rättfärdiga min reaktion. För jag vet ju att det finns folk som ansträngt sig för att det här priset ska gå till Mariehamn.
Det jag landat i är att staden, i mina ögon, är ganska fantasilös och tillrättalagd.
Det är som att de som bestämmer sällan vågar testa något nytt.
Jag vill se en skejtpark på torget, fikabord på gräsplättarna i Esplanaden, lampslingor mellan lindarna och färgglada bänkar på Lilla holmen.
Fråga vad som bygger en stads själ, och jag tror att de flesta svarar att historien är en viktig pusselbit. Hur fångas Mariehamns historia i stadsbilden i dag? Inte är det genom den malplacerade upplysta älgen vid torget. Nej, sälj den och satsa pengarna på ett verk av en lokal konstnär i stället.
Förr fanns kobeten i staden, och Ulrika Kjeldsens koskulptur skulle illustrera den delen av stadens historia fint.
Nyligen tillbringade jag några dagar i Köpenhamn. Vi lånade cyklar och avverkade många mil mellan stadsdelarna.
Något danskarna kan är att njuta av livet. Något de också kan är att skapa små oaser i stadsmiljön med förutsättningar för detta livsnjuteri. Det finns till exempel rikligt med sittplatser, inte bara utanför restauranger och pubar utan också längs gatorna.
Det finns gjutna pingisbord, solstolar, gungor i träden och på lekplatserna lyser fabrikstillverkade klätterställningar med sin frånvaro. I den danska huvudstaden har det satsats på cykelleder och promenadstråk och byggnaderna går i allt från rosa till turkost.
Att staden känns så levande beror inte bara på folkmängden, utan också på miljön. Kan vi skapa liknande offentliga rum för skratt, samtal och övrigt livsnjuteri i Mariehamn?
Jag är säker på att det går, bara vi vågar tänka lite utanför den berömda boxen. Den nya dammen vid Lilla holmen är en bra början.