Under en lunch häromveckan nämnde en kollega, som är född och uppvuxen på Åland, att han aldrig varit på Kökar. Det inledde en diskussion om vilka kommuner ålänningarna på jobbet har kvar att besöka. Någon berättade att hon aldrig varit på Vårdö, en annan att han bara snabbt åkt förbi Sottunga med båt.
Lunchen fortlöpte, och fler kollegor hoppade in i samtalet för att dela med sig av sina oupptäckta kommuner. Det var inget konstigt med den här diskussionen alls, egentligen. Men den fick mig att verkligen inse att jag lider av det man kallar FOMO, fear of missing out. För i min värld är det svårt att förstå hur man kan ha bott på Åland i 25 utan att ha besökt alla kommuner. Jag förstår att det är möjligt att ha levt i 25 år utan att ha haft ett ärende på till exempel Kökar. Men det jag inte förstår är varför man då inte bara åker dit?
Eftersom jag lever med en ständig känsla av att jag missar något ser jag till att inte göra det. När jag flyttade till Göteborg för fyra år sedan skrev jag en lista över alla stadens stadsdelar, grannkommuner och öar, och sedan började jag beta av den. Ena veckan åkte jag till Brändö, andra veckan tog jag bussen till Kullavik. Det var sällan det hände något särskilt på de här platserna, men jag ville ha varit där. Många gånger hoppade jag i princip bara av bussen, gick ett varv i ett kvarter och sedan åkte jag hem igen. Jag förstår att inte är normalt. Att åka till en massa platser bara för att. Men för mig är det ju det, eftersom jag är så rädd att missa något.
Jag hade tänkt göra samma sak här på Åland. Skriva en lista att beta av. Men eftersom jag inte har en bil och bara ska bo här i några månader måste jag nog inse att jag inte kommer hinna besöka alla kommuner. Det ger mig ångest. För tänk om Kökar är min favoritplats på hela jorden, men jag aldrig kommer att få veta det?
