Det finns de som gillar att fira och så finns det de som hellre håller sig undan.
Jag har en kollega, jag nämner inga namn men han har tidigare jobbar som politisk redaktör på tidningen, som verkligen vill undvika att fira födelsedagar.
Det är okej, i viss mån. Men man ska inte tro att man kommer undan helt. Smyger man med viktiga jämna födelsedagar får man lätt äta upp det senare.
Häromdagen fyllde vår kära kollega och vän 50 år. Ingenting att fira, tyckte han. Supertrist, både för honom (anser jag, inte han) och för mig (som inte får komma på fest).
Han hade såklart tagit semester runt sin födelsedag för att helt komma undan. Men vi som var på jobb dagen innan bestämde att nej, så lätt ska det inte gå.
Fördelen med att jobba på tidning är att man kan trycka upp egna löpsedlar. Det är alltid väldigt roligt och uppskattat. Det görs inte jätteofta, framför allt när någon går i pension. Men ibland, bara ibland så görs det också när någon fyller jämnt.
Vår boss på redigeringen författade och fixade flera olika löpsedlar där vi drev med kollegans ålder (man får inte vara för snäll i sådana här situationer), sedan inväntade vi natten.
Strax före midnatt möttes vi utanför kollegans hus. Smög fram och tapetserade kollegans bil, garage och annat med löpsedlarna. Eftersom kollegan är prylgalen var vi oerhört rädda för att det plötsligt skulle börja tjuta i något larm eller att strålkastare skulle tändas och vi skulle fångas i en järnbur. Jag smög mig genom trädgården för att försöka ta mig fram till ytterdörren utan att synas. Då plötsligt såg jag en rörelse genom ena fönstret. Födelsedagsbarnet stod i köket. Sakta, sakta smög jag in bakom en buske och tog mig tillbaka till garaget.
Fnittrande åkte vi därifrån, nöjda över vårt tilltag.
Hur tog jubilaren det då? Han kallade det hemfridsbrott.