Att kolla väderappen innan jag går på ledigt sker automatiskt, allt för att det ska bli så enkelt som möjligt att planera vilka dagar det går att spendera ute på sjön. Att handla med grillmat och gott frukostbröd bygger upp förväntningarna.

Jag packar med det absolut nödvändigaste, det brukar vara simkläder och dricka till bastun.

När allt och alla är med i båten kastar vi loss. Det ingår självklart att alla i familjen gör något för att underlätta avfärden. Min uppgift brukar vara att ta in fendrarna innan vi ger oss i väg, det är en enkel uppgift i sig men i fall man råkar glömma en fender ute är det ytterst pinsamt enligt sjövett.

Men när man har kommit ut på öppet hav finns det ingen bättre känsla, vinden i håret och båten som vaggar en till söms.

Efter ett tag ska vi förtöja båten i en gästhamn, det är då den idylliska stämningen förstörs. Fast det alltid går bra finns det en liten panikkänsla inom mig i fall jag inte hinner hoppa i land i bra tid eller att jag knyter fel knop.

Det jag har lärt mig med åren är att be om exakta instruktioner av kaptenen innan man skymtar land. Följdfrågor får man ställa när båten står helt still i hamnen.

Jag ser redan hur jag kommer att vara som pensionär när jag skaffar egen båt. Jag kommer att bli som alla andra båtägare. Jag kommer att klaga på hur andra kör in med båten i hamnen, i fall de kör för fort eller står i vägen för någon annan båt, eller kanske om jag ser någon båt stå vid en brygga där man inte får stå. Det är kanske inte den mest attraktiva egenskapen att ha, men det kommer nog automatiskt med åldern.

Det jag har märkt av erfarna båtägare är att det nästan alltid finns en självutnämnd sjöpolis i sällskapet. Det är underhållande att se dem gå på bryggan med händerna bakom ryggen och guida in andra båtar i gästhamnen.