Nonchalant. Passivt aggressivt. Störande. Fel. Fult!
Det har blivit en grej att inte avsluta meningar med punkt. Inte när det gäller längre textmassor där flera meningar följer på varandra, utan det handlar framför allt om enstaka meningar i sociala medier, sms och mejl. Ett svar eller en inledande mening i en konversation alltså.
Vad avsaknaden av den lilla, till synes betydelselösa, punkten ska signalera (om något) är förstås upp till avsändaren. Och här finns det säkert en drös olika anledningar.
En orsak kan förstås vara att personen i fråga sov på modersmålslektionerna och inte har koll på att man använder skiljetecken. Men ofta är det ändå ett medvetet val av personer som i övrigt behärskar skriftspråket till fullo. Alltså ett aktivt ställningstagande, att man vill signalera något. Frågan är bara vad.
Många personer väljer tydligen bort punkterna för att de anses aggressiva, eller för att de anger en kylig ton. Helt obegripligt resonemang, måste jag säga. Ett utropstecken kan måhända upplevas som onödigt barskt beroende på situation, men en oskyldig liten punkt är väl tämligen neutral i sammanhanget? Den signalerar bara ett avslut.
Att lämna bort punkten kan också betyda att man är informell i sin kommunikation, eller att man vill vara effektiv. Men är det formellt att vara korrekt? Är det tidsbesparande att inte trycka på en tangent?
Tydligen.
Måhända är jag väldigt konservativ – vilket kanske inte skulle vara så konstigt med tanke på stigande ålder – men jag har absolut inget emot språklig utveckling. Tvärtom är det roligt att leka med språk och lära sig nya ord och skrivsätt.
Men den lilla punktens vara, eller icke-vara, gäckar mig. I mina ögon signalerar en mening utan punkt, annat skiljetecken eller för all del en emoji, en slags passiv aggressivitet, utan att avsändaren behöver bli övertydlig med det. Eller kanske nonchalans, lite beroende på sammanhang.
Äh, det är nog bara att inse att just den här prylen är jag för gammal för
