Daniel Kastinen är född och uppvuxen på Enklinge i Ålands norra skärgård. Under sina nio första skolår blev han hemskolad av sin mamma. Upplägget passade honom så pass bra att han även fortsatte med att göra gymnasiet helt på distans. Daniel ser tillbaka på sin grundskoletid med positiva ögon.
– Det visade sig att hemskolning fungerade väldigt bra för mig, och hur jag bäst lär mig. Jag kunde fokusera på ett ämne i taget, och lära mig det fullt ut. I stället för en timme här och där så som skolorna bygger upp sitt schema.
Daniel skrattar till.
– Jag är ju en riktig nörd, och på det här sättet fick jag nörda in mig extra mycket på det jag ansåg vara extra intressant.
Bland annat läste han alla kurser som fanns i de naturorienterande ämnena och i matematik.
Självdisciplin och målmedvetenhet
Men hemskolning handlar inte om att enbart sitta och lära sig det man tycker är roligt, något Daniel är noga med att poängtera. Läroplanen måste följas, och Daniel åkte med jämna mellanrum till Mariehamn för att skriva prov i de ämnen han läste – för att visa att han höll den efterfrågade kunskapsnivån i respektive ämne. Han höll fina vitsord och kände alltid en iver efter att få lära sig mer. Han beskriver det dock som allt annat än enkelt att själv tyda läroplanen.
– Det gick åt mycket jobb till att klura ut vad man skulle göra. Det är inte helt enkelt att tyda en läroplan så att det blir korrekt, den lämnar mycket rum till egen tolkning. Men jag tycker att min mamma och jag lyckades bra.
Men det finns en viktig aspekt i hemskolningskonceptet. Flera gånger återkommer Daniel till självdisciplinens roll i att kunna studera självständigt hemifrån.
– Jag hittade väldigt snabbt, som väldigt ung, min självdisciplin. Utan den hade detta sätt att gå i skola inte gått. Och absolut inte gett samma resultat som det gjorde.
Men det var inte bara den goda disciplinen som spelat en stor roll i att Daniel konstant fortsatt att sträva framåt. Även motivationen har alltid varit hög, något han i dag tackar sin barndom för. Daniels pappa jobbade vid en fiskodling utanför Enklinge. Daniel beskriver honom som väldigt smart och kunnig i mycket, men utan utbildning efter Komvux.
– Min mamma var väldigt sjuk i anorexi innan jag föddes, något hon fick kontroll över men som istället yttrade sig på andra sätt i stället, i olika former av psykisk ohälsa. Allt detta gjorde mig extremt målmedveten redan som liten. Jag ville göra något stort. Jag visste tidigt att jag ville forska om rymden, och jag såg till att ta mig dit.
Även om en stor tyngd vilade på Daniels axlar vad gällde ansvarsrollen i både hemmet och med sin utbildning, ser han friheten och möjligheterna som hemskolningen gav honom som enbart positiva.
– Jag förstod som väldigt ung att mamma mådde bäst om hon hade mig nära. Då behövde hon inte känna oro eller ångest över var jag var. Jag fokuserade mycket på skolan och började tidigt ta mer eget ansvar för min egen utbildning. Mer och mer ju högre upp i årskurserna jag kom. I nian satte jag upp nästan allt själv när det kom till hur jag skulle studera.
En längtan efter att börja skolan och ha en mer social tillvaro med jämnåriga vänner var inte något Daniel reflekterade desto mer över.
– Vi var tre killar i ungefär samma ålder på Enklinge som växte upp tillsammans. De gick i skolan, men så fort de kom tillbaka på dagarna så umgicks vi. Så jag kände aldrig att jag missade det sociala sammanhanget som skolan ger. Tvärtom, jag fick leka väldigt mycket och väldigt fritt, och vi tre killar har än i dag kontakt med varandra.
Den stora flytten
När gymnasiet var avklarat var det dags för Daniel att lämna sin ö efter ungefär 18 år. Han hade aldrig tidigare bott utanför Enklinge, men visste att det var dags för nästa steg. Även om Enklinge var hemma, kände han ändå ofta att han inte riktigt passade in i miljön. Mycket för att han kände att det saknades en vilja att sitta ner i lugn och ro och diskutera livet mer djupa frågor.
– På Enklinge var det ofta mer fokus på allt som är praktiskt. Det var fiske och det var älgjakt på det pratades om.
Daniel skrattar och skakar på huvudet medan han fortsätter.
– Jag kan tillägga att även jag gillar lite fiske, och tycker att det är väldigt meditativt att bygga saker i trä. Så lite praktiskt lagd är jag nog ändå, fast på ett annat sätt. Jag byggde ihop min första egna dator som 13-åring.
Med sina målmedvetna steg flyttade han till Luleå och påbörjade sina studier inom rymdteknik med inriktning på rymden och atmosfärens fysik.
– Genom rymdteknik med inriktning på fysik får man testa på väldigt mycket, det är både praktiskt och teoretiskt. Men jag insåg snabbt att det nog är det teoretiska som är min grej.
Daniel skrattar hjärtligt.
- Jag kallar mig själv för elektronik-analfabet.
Extremt roligt på jobbet
I dag bor Daniel i Kiruna tillsammans med sin sambo Carolina som han träffade under studietiden. Där har de bott sedan 2017, och de har nyligen köpt ett hus, som ligger lite utanför staden, tillsammans. Han är färdig doktorand inom rymdfysik och är nu anställd av Institutet för rymdfysik där han jobbar som projektledare för ett flertal projekt, bland annat ett ESA-projekt som tar fram en ny radar för rymdskrot. Utöver det handleder han även studerande, och kommer nu att få en egen doktorand att handleda.
- Jag jobbar väldigt mycket, det gör jag. Det är ett stundvis extremt stressigt jobb, för tillfället ansvarar jag för fem olika projekt. Men det är även ett extremt kul jobb och jag älskar det verkligen.
Det går inte att undgå att se ljuset i Daniels ögon medan han berättar om allt från den kommande resan till Tjeckien för den internationella meteorkonferensen, till förhoppningar om att bygga upp ett community i Norden med sin forskning. Snabbt finner han sig och skrattar till.
– Det är ju ändå enormt coolt att få jobba med rymden!
Stora mål och drömmar
När Daniel inte jobbar, eller drömmer om vad han kan göra med sitt jobb, träffar han gärna en grupp av sina kollegor för att spela brädspel. Ett intresse de delar, och som Daniel tycker är väldigt kul. Kiruna är inte en stor stad, men Daniel berättar att det finns mycket för den som gillar naturen och lugnet. Även om det för tillfället är väldigt mycket på gång i stadens centrum.
– Kiruna centrum håller som bäst på att flyttas bort till en annan del av staden. Det är en minst sagt annorlunda upplevelse, det är kaos emellanåt. Jag är inte rädd att marken ska rasa så som det pratas om, men jag har själv sett hur marken sjunkit på våra år där.
Daniel försäkrar om att han och sambon köpt hus i ett tryggt område, och har inte några planer på att flytta till annan ort.
– Kiruna bjuder på en så fruktansvärt vacker natur. Vintern är extra vacker, det är som att leva mitt i ett julkort.
För Daniel som tycker om att vandra har omgivningen mycket att erbjuda. På hans önskelista inför vintern finns ett inköp av skin till skidorna.
– Jag skulle verkligen vilja ta en topptur med mina skidor. Då klär man in dem i ett speciellt skin och går upp för fjället, för att sedan ta av skinnet och åka ner.
Hela Daniel lyser upp när han berättar om planerna.
– Det hade varit fantastiskt häftigt!
Det är dock inte bara på fritiden som Daniel har satt upp drömmar och mål. Hans stora passion är trots allt hans jobb, och även där har han en så kallad Bucket list (lista på viktiga saker att göra i livet, reds. anm.) som han längtar efter att kunna bocka av.
– Jag vill bli docent. I och med det får jag officiellt vara handledare åt doktorander, vilket är något jag verkligen vill göra. Mitt mål är även att kunna bidra med något, få göra något som gör skillnad och består.
Att jobba med rymden är en process som inte liknar något annat arbete vad gäller tidsperspektiv. På frågan om han någonsin blir otålig i väntan på att se resultatet av allt sitt hårda arbete skakar han på huvudet.
– Det är vägen dit som är det roliga! I arbetet med rymden har allt ett så långt tidsperspektiv. Vi pratar om projekt med 20 års livslängd, om inte mer. Det någon gör i dag kanske är färdigt eller framme dit det ska om många, många år.
Han skrattar återigen och rycker lättsamt på axlarna.
– Man får fokusera på här och nu helt enkelt.
