När Leif Roberts var fem år ung fick han ett dragspel i present. Ganska snabbt insåg han att det instrumentet inte skulle imponera på brudarna på dagis, så två år senare önskade han sig en gitarr i stället. Den han fick var akustisk, vilket inte heller hade den ”wow-faktor” som Leif hade hoppats på – så i stället tejpade han den så att den skulle se ut som en elgitarr. Intresset för gitarrer växte sig snabbt större och han lärde sig själv att spela hemma i sitt pojkrum. I sin samling har han i dag tolv elgitarrer, några akustiska gitarrer, en bas han fått ärva efter sin kusin och en hel drös med förstärkare.

– Alla gitarrer har olika ljud, det beror helt på märke och modell vilket ljud man får fram. Därför kan man ju omöjligt bara ha en, säger Leif.

Pojkband och slutsålda festlokaler

När Leif var 14 år startade han tillsammans med två vänner bandet Pux. Det var i mitten på 70-talet och danser på ungdomslokalerna runt om på Åland var populära festarrangemang. Leif drog med sin trummande lillebror Bengt in i bandet och snabbt började deras spelningar vara slutsålda och de växte i popularitet. Inom kort hade de även spelningar både i Sverige och Finland.

– Vi körde till en början bara covers, men under 1981 skrev vi lite egna låtar och släppte en EP-skiva. Den såldes i 9.600 exemplar, vilket var rekord på Åland på den tiden. Vi blev ju igenkända på stan och det var lite roligt.

Under tiden som killarna turnerade runt med Pux gick Leif och hans bandkompisar även i skola. Med övningar, spelningar och resandet blev det mycket att mäkta med.

– Min farmor sparade alla tidningsartiklar om våra spelningar, och jag har räknat att vi på ett år gjorde 93 stycken. Samtidigt som vi gick i skola. Det var tungt men väldigt roligt, berättar Leif.

År 1983 fick Leif jobb på brandkåren och Pux fick gå i graven efter nästan tio aktiva år. Leif träffade i samma veva sin fru, byggde hus och fick två barn. Han rörde inte en gitarr på flera år och var relativt säker på att det så skulle förbli.

Ödet hade andra planer

Pausen från musiken varade i över tio år, tills Leif en dag bara skulle testa på att spela med några vänner i bandet 4Fun. Det resulterade i över tio år tillsammans med bandet, där fulla dansgolv på lördagar på Eckerölinjen var en stor del av bandets spelningar.

– Jag var mycket borta hemifrån, men har alltid fått full stöttning därifrån. Men det blev för mycket till sist. Jag jobbade skiftesarbete som brandman samtidigt och ville hinna se min familj också. Så när jag lämnade 4Fun år 2012 var jag säker på att jag hade slutat för gott.

Bild

Men Leif har fått lära sig att man aldrig ska säga aldrig. Speciellt inte när man brinner så starkt för musiken som han gör. Bara två år efter att han aldrig skulle spela mer träffade hans dotter Calle Holm, tidigare sångare i det åländska bandet Paranoid park.

– Calle kom in som en frisk fläkt och ville att vi skulle spela ihop. Vi drog ihop ett gäng, min bror Bengt fick ta trummorna igen och Örjan på bas och sång – och The Rewinds föddes.

The Rewinds, som är ett av Ålands mest populära coverband, fick snabbt mycket spelningar och var tvungna att tacka nej till ett stort antal förfrågningar för att mäkta med.

Efter några pauser för The Rewinds, och byte av bandmedlemmar, började Leif förra året att få ont i tumgreppet. Läkaren gav honom domen artros, och en order om att låta gitarren vila ett år. Även om det för Leif var vemodigt, njuter han ändå av att återigen ha helgerna lediga.

– Nu har jag lärt mig att aldrig säga att jag har slutat spela. Men att ha spelningar kräver mycket tid. Innan själva uppträdandet ska allt riggas i ordning och det ska övas och bandet ska spela ihop sig. Vi får fortfarande mycket förfrågningar, men just nu känner jag att det är rätt skönt att inte spela i ett band. Jag har en paus helt enkelt.

Ett halvt liv som brandman

I dag har Leif mycket mera tid till att göra det han känner för. Efter nästan fyrtio år som yrkesbrandman har han nu lagt den karriären på hyllan.

Bild

– Det var slitsamt, och med artros även i knäna blev det för tungt. Det var mest jobb i ambulansen och att bära tunga bårar upp och ner för långa trappor började göra ont. Det är även tuffa fystester som blir tyngre att klara av med åldern. Men det som höll mig i gång så länge var mycket den fina kamratskapen vid räddningsverket. Det är ett fint teamwork där man tar hand om varandra.

Numera jobbar Leif som brandistruktör vid ASA Safety Center. För Leif betyder det en ny vardag utan skiftesarbete och kvällar samt helger lediga. Han stortrivs på sin nya arbetsplats och tillsammans med arbetskamraterna.

Men livet som brandman har han inte släppt helt, det sitter i blodet. Leifs farfar var med och startade Östra Saltviks frivilliga brandkår (FBK), och Leif har varma minnen från när han var liten och såg på när hans pappa drog iväg på räddningsuppdrag. Redan som junior gick han med i frivilliga brandkåren och fortsätter med det än i dag.

– Det känns bra att vara med på en hörn i frivilliga brandkåren, jag åker på larm nu och då för att hålla mig uppdaterad. Jag hoppas att jag kan bidra med något. Åland är fyllt av jättefina resurser, jag hoppas att man alltid kan dra nytta av varandra.

Att Leif inte valde att satsa helt och hållet på musikkarriären är ingenting han reflekterar över i dag. Han känner sig tacksam över att ha fått ha båda delar i sitt liv.

– Man måste stå för allt man gjort i livet och alla val man tagit. Och det kan jag göra med gott samvete.

Renoverar och njuter

Men all den lediga tid som Leif nu har till sitt förfogande försvinner snabbt ändå. Leif och hans fru har under det senaste året renoverat hans svärfars barndomshem och gjort om det till sitt permanenta hem.

– Vår son ville köpa huset vi bodde i, och det här huset stod tomt. Ingen hade bott i det sedan 70-talet. Men med gamla hus blir det alltid mer jobb än man först hade tänkt sig. Vi har dock bytt ner oss i storlek, så det är lite svårt att få plats med alla gitarrer nu. Jag måste börja göra mig av med några. För inte kan man ju börja bygga ut ett hus bara för att få plats med gitarrer.

Leif skrattar hjärtligt och lägger huvudet på sned.

– Eller kan man?

Själva renoveringen har de försökt hålla så att så mycket som möjligt av husets 50-talssjäl bevarats. Ett badrum har byggts nytt, men resterande delar har fått behålla sin äldre känsla.

Att fylla sin tid med projekt är något som passar Leif väldigt bra.

– Jag har svårt att sitta still och är alltid i farten. Det är väldigt sällan jag sitter i soffan en kväll. Jag försöker hålla mig aktiv och min fru och jag går mycket promenader. Styrketräning försöker jag också få in så ofta det går. Det är viktigt att hålla konditionen i gång för att må bra. Men visst märker jag att återhämtningssträckan blir längre med åldern, det kommer man inte undan.

Leifs fyra barnbarn är också något han gärna fyller all sin tid med. Han beskriver det som oerhört givande att få vara en del av barnens uppväxt.

Musiken alltid närvarande

Om tio år ser Leif sig själv som en glad pensionär som försöker ha ett bra och aktivt liv. Att få må bra är hans prioritet, och han hoppas även på många dagar ute på stugan tillsammans med familjen. Huruvida pensioneringen kommer betyda mer tid till att återuppta musiken igen kan han inte svara på i dag.

– Mina vänner har flera gånger slagit vad om huruvida jag faktiskt har slutat på riktigt eller inte. Så vi får väl helt enkelt se, om någon vinner vadet.

Men musiken kommer Leif aldrig helt att ge upp. Han njuter av att lyssna på rock och blues, och kallar sig själv för en riktig gitarrnörd.

– Jag gillar gitarrister som Joe Bonamassa, Jeff Beck och Eric Clapton. De får sina gitarrer att sjunga på ett helt eget sätt som är imponerande.

Leif kan se tillbaka på en spännande tid som åländsk artist och känna stolthet över vad han och hans bandkollegor åstadkommit, samtidigt som han har haft väldigt roligt.

– Jag skulle inte göra om någonting. Jag skulle göra allt precis likadant igen, säger han och ler.