Linda Eriksson var 20 år gammal när hon kände sig klar med Åland. Med släkt i Stockholm föll det sig naturligt att det blev dit som flyttlasset gick. Med sig hade hon en barndomsdröm om att få jobba med hästar och efter några år i storstaden fick Linda jobb som hästskötare vid Polisstallet. Hon beskriver de sex åren där som en viktig lärdom i hur hon inte vill att hästskötsel ska vara.

– Vid Polisstallet är det knappt någon som tillbringar tid med hästarna. De var arbetsredskap, helt enkelt. När jag fick se hur jag inte vill att det ska gå till, fick det mig att fundera på hur jag i stället vill att hästar ska ha det, säger hon.

Denna tankeställning tog in henne på olika hästutbildningar där bland annat integrerad ridkonst, så kallad gammaldags dressyr, var en av dem. Men livet i stallet visade sig vara ensamt och utan kollegor, varvat med mycket tid ute i väder och vind. När utbildningen var klar kände Linda direkt att hästjobbet inte var något hon ville göra på heltid.

I stället bestämde hon sig för att hålla det som en extrainkomst och började hålla kurser och lektioner på sin fritid.

Rockstjärneflickvännen

I Lindas ryggsäck finns även ett tio år långt förhållande med gitarristen i det svenska rockbandet Backyard Babies – Andras Dregen. På en hårdrocksgala hamnade de vid samma bord på efterfesten. Därefter tog romansen snabbt fart. Livet som flickvän till en av Sveriges största rockstjärnor beskriver Linda som helgalet.

– Det var en helt annan värld fylld med fester, festivaler, hundratals spelningar, middagar med skivbolag och kändisar överallt. Det var intensivt och galet men också fantastiskt roligt. För Dregen var detta hans jobb, och han var tvungen att vara med på allt. Men som flickvän fick jag välja själv vad jag ville vara med på – och det var väldigt skönt.

Under tiden de var tillsammans var Dregen även medlem i Hellacopters, ett annat stort svenskt rockband.

– Jag har varit med om hela Hellacopters födelse. Jag är så glad att jag har haft det livet, men jag är även så glad att det är över, säger hon.

Kärleken mellan Linda och Dregen tog slut år 2004 men de är fortfarande väldigt goda vänner. Det är många minnen Linda har med sig från tiden som rockstjärneflickvän. Bland annat skrattar Linda gott åt minnet då hon bakom en stor arena i Barcelona springer på gitarristen Angus Young i AC/DC och hans fru, varpå frun frågar om hon också har problem med att få Dregen att klä på sig ordentligt.

Från utbränd till starkare

I samband med uppbrottet från Dregen jobbade Linda som ansvarig på ett av Stockholms trendigaste kaféer. Med långa arbetsdagar tillsammans med hästutbildningen, en egen häst fem mil utanför stan och elever från skolan som hon skulle göra sin praktik med så var Linda snabbt uppe i dagar som gick i högt tempo från klockan 07–21.

Efter några år var utbrändheten ett faktum och Lindas ork kollapsade. Hon bestämde sig då för att ändra kurs i livet och lämnade Stockholm. I stället landade hon på en herrgård i Bålsta. Det hon behövde var tid för återhämtning och att hitta ett lugn i vardagen igen. Vartefter orken återvände kände Linda sig redo att testa på nya drömmar i livet, och ett intresse för odling växte fram. Inom kort hittade hon ett jobb som hon kände var som gjort för henne.

– Jag fick jobb hos Lantmännen BioAgri där jag fick jobba med en värmebehandlingsmetod mot svampsjukdomar i spannmålsutsäde. Och där blev jag i tio år. Jag älskade jobbet. Ganska snabbt fick jag kliva in som produktionschef och ta ansvar för min enhet.

I dag ser Linda tillbaka på sin tid efter utbrändheten som en stor och bra livsläxa. Hon känner att hon kom ur det som en starkare människa med mer integritet och med en högre känsla av sitt eget självvärde.

– Alla människor har ett ansvar över sitt eget liv. Det är så lätt att lägga över ansvaret på någon annan, sin chef eller myndigheter eller vem som helst. Om till exempel en chef ställer för höga krav på mig, så är det ju jag som låter det ske. Om jag låter andra utnyttja mig eller lägga press på mig, så är det jag som ska lära mig av det, inte de andra som ska lära sig att sluta med det.

Ensamstående och sörjande

Under tiden i Bålsta flyttade Linda runt mellan olika gårdar ett par gånger och träffade även en ny kärlek. Relativt kort tid in i förhållandet upptäckte Linda att hon var gravid. Hon minns chocken än i dag, hon var då 43 år och utan några planer på att bli mamma. Men överraskningen blev snabbt det mest självklara delen i hennes liv.

– Det var ett misstag som blev fantastiskt. Jag kände en stark koppling till mitt barn redan i magen, allt var så självklart.

Sonen Morris föddes och Lindas liv fick en helt ny mening. Men familjelyckan blev dessvärre allt för kort. När Morris hunnit bli tio månader gammal gick hans pappa plötsligt bort, och kvar stod Linda med en bebis i famnen och ett trauma över att bli ensamstående på det sättet. Linda beskriver tiden efter dödsfallet som en emotionell utmattning.

 – Jag var väldigt medtagen och trött. Samtidigt som livet måste fortsätta, speciellt med en bebis. Dagarna bestod av dagis, jobb, handla mat – och ingenting annat. Jag orkade ingenting annat. Men jag tror även att denna tid skapade den speciella relation som Morris och jag har i dag. Det var ju bara han och jag och sorgen. Vi levde i total symbios, han och jag.

I sin bearbetning efter traumat föddes känslan av att hon var klar med Sverige, efter 27 år i landet. Det var dags för henne och sonen att ha fler människor runt sig, och hon ville att sonen Morris skulle få ha hela sin familj i sitt liv.

– Jag ville att han skulle få växa upp i en by, precis som jag, med hela sin familj nära. Och framför allt, att han skulle få ha män i sitt liv.

I samband med att flyttlasset skulle gå föll den sista pusselbiten på plats. Det hus i sin hemby i Lemland som Linda ofta besökt som barn, och där hon alltid en dag önskat att hon skulle få bo, stod ledigt. Med hjälp av sin bror gjordes det en del småfix, och strax efter att hon fått nycklarna i sin hand flyttade hon och Morris in. Linda beskriver det som ödet.

– Det var som att allt bara var menat att hända. Och här står jag nu, på andra sidan som det kallas. Jag lever världens bästa liv. Jag bor på universums bästa plats, i mitt drömhus, i min hemby. Jag har familj och släkt nära och jag trivs så otroligt bra på jobbet. Och jag har en underbar son. Vad mer kan man begära?

En bättre version av sig själv

I dag har Linda lagt livet med hästarna på paus och i stället återupptagit sitt barndomsintresse i dansen. Som ung testade hon på de flesta danser och var även med och startade Ålands dansskola. Men kvar på listan över drömdanser fanns ännu lindyhop. Väl tillbaka på Åland förverkligades den drömmen och hon engagerade sig snabbt i föreningen Swingskeppet.

– Att dansa lindyhop är otroligt givande. Där får man bara vara och ha roligt. Alla hjälps åt och tar hand om varandra. Det är en fin gemenskap som jag stortrivs i.

För Linda är självutveckling och strävan efter att ständigt bli en bättre version av sig själv en viktig resa genom livet.

 – Jag skapar mitt eget liv och min egen lycka – eller olycka. Alla människor vi möter lär oss saker och de som gjort mig mest illa är de som lärt mig allra mest.

Linda tror inte att man någonsin blir klar med att jobba med sig själv, men hon känner att hon själv har kommit väldigt långt. I dag är hon nykär och lycklig i den sortens relation hon inte trodde att hon skulle hitta.

 – Jag har gjort väldigt mycket jobb med mig själv och skalat av många trauman. I dag har jag kommit till en punkt där jag känner mig hel. Och nu har jag fått träffa någon som har gjort samma resa, som också jobbat med sig själv. Det är en helt ny nivå på en relation när båda mår bra, båda har bra självinsikt och självrespekt. Inget spel, inga murar uppe.

Om tio år har Linda inte en aning om var i livet hon står, och det är precis så hon vill ha det. Inte några måsten och inte några krav. Yrkesambitioner känner hon sig klar med och dansen vill hon fortsätta med så länge benen bär. Det enda hon är säker på är att hon vill kunna inspirera andra i sin omgivning att fånga lyckan i sitt eget liv. Linda skrattar hjärtligt och ser ut genom fönstret i sitt drömtorp.

– Det känns som att jag levt massor med olika liv i ett liv. Det ska bli otroligt roligt att se vad framtiden för med sig!