I över 40 år har Marina Sundström jobbat i landskapets tjänst och de senaste 21 åren som ministersekreterare. Till hösten går hon i pension.

När Marina började sitt arbete som byråsekreterare på landskapsregeringen, på social- och hälsovårdsavdelningen, i juni 1981, var de totalt sju personer som jobbade där. Bengt Linde var avdelningschef och Birger Sandell landskapsläkare.

– Jag tyckte att det var jätteroligt. Jag var också mammaledig under den tiden, så jag var inte så länge där, säger hon med hänvisning till döttrarna som föddes 1982 och 1985.

Åren 1986-2001 jobbade Marina som byråsekreterare på lagtinget. Personerna bakom talmanstiteln var under de mandatperioderna Sune Carlsson, Olof Jansson, Roger Jansson, Sune Eriksson och Ragnar Erlandsson. Hon minns en händelse, för sådär 30 år sedan, när alkoholpolicyn var en helt annan än vad den är i dag.

– Olof Jansson var talman och då bjöd han in mig och Annette Gammals, som jobbade som kanslist-arkivarie, till talmannens rum någon fredag eftermiddag då och då på ett glas likör. Då satt vi där och pratade och talmannen smuttade på en konjak.

Ensam i rollen

När ministersekreteraren Barbro Freland gick i pension den 1 april 2001, tog Marina över jobbet som ministersekreterare på dåvarande landskapsstyrelsen. Plötsligt var hon, till skillnad mot jobbet innan, helt ensam med att planera och verkställa allting. Några av hennes första besök var att ta hand om och verkställa Finlands statsminister Paavo Lipponens och Sveriges statsminister Göran Perssons besök på Åland, med två dagars mellanrum.

– Jag vaknade plötsligt på natten och insåg att jag nu var ensam med allt ansvar.

Det var mycket som skulle verkställas. Jag var otroligt nervös och rädd för att jag skulle missa något. Det var som ett ”eldprov”, men allt klaffade och gick otroligt bra, säger hon.

– Jag är duktig på att fixa och verkställa program och en bekräftelse på att jag gjort ett någorlunda bra jobb fick jag när statsminister Juha Sipilä – på inbjudan av dåvarande lantrådet Katrin Sjögren – lade de nordiska statsministrarnas sommarmöte på Åland 2016. Jag kontaktades av statsrådet kansli som frågade om jag kunde göra programmet och hjälpa till med att verkställa allting. Alla statsministrarna bjöds in med partner och alla hade sina delegationer med sig. Det var otroligt mycket människor och även sidoprogram som skulle ordnas för alla medföljare. Det var många genomgångar och besök från statsrådets personal i Helsingfors innan allt var klappat och klart. Det gick perfekt och alla var nöjda!

Mötas och skiljas

För Marina har det varit a och o att kunna fatta egna beslut. Hon har inte heller dragit sig för att smyga in till ministrarna med lappar för att genast få svar på sina frågor, oberoende av om lampan vid dörren har lyst gult eller rött. När telefonen har ringt hos ministrarna har Marina varit den som svarat ifall de inte har svarat efter tre signaler. Hon har aldrig svarat att hon inte vet när någon ringer, i stället har hon då hänvisat vidare till rätt person eller tagit reda på.

Den nuvarande regeringen är Marinas sjunde regering. Hon har jobbat med Roger Nordlund som lantråd i olika omgångar och dessutom med alla fyra kvinnliga lantråd – Viveka Eriksson, Camilla Gunell, Katrin Sjögren och nu Veronica Thörnroos.

– Alla fyra fantastiska, var och en på sitt sätt. Det är ett jätteroligt jobb och det händer massor hela tiden. Man jobbar intensivt tillsammans varje mandatperiod och det blir som en sorgeprocess när man skall skiljas åt, men med glädje tar man emot de nya i stället.

Hon säger att hon verkligen har känt sig uppskattad i sitt arbete och att alla regeringar och ministrar har varit otroligt bra på att visa uppskattning.

Marina har verkställt alla besök, men har alltid själv försökt undvika att delta i själva besöket. Hon har alltid sett till att förbereda allt minutiöst så att allt sedan fungerar utan henne – allt från menyer till bordsplaceringar och transporter

– När väl gästerna kommit ska allt vara verkställt och fungera perfekt. Det finns alltid sakkunniga tjänstemän som följer ministrarna och de är ju inte gäster när de deltar i representationsuppdrag. Det är otroligt mycket jobb bakom varenda besök, och mitt mål är verkligen att allt ska vara perfekt!

En orsak till att inte delta i representation är hennes hörselnedsättning som har följt henne ända sedan barndomen.

Hittade sin väg

Marina är född och uppvuxen på Gummerusgränd i Mariehamn.

– Mina föräldrar byggde hus där och familjen flyttade in några månader innan jag föddes.

När Marina var sex år gammal upptäcktes det, i samband med skolstarten att hon var döv på höger öra. När hon var 15 år började hon tappa hörseln även på andra örat.

– På Åbo universitetssjukhus bedömde de att jag hade tre månader kvar innan hörseln skulle vara helt borta och jag fick börja lära mig läsa på läppar.

Hon fick diagnosen Morbus Menière och ett erbjudande om att bli försökspatient för medicinen Betaserc.

– När jag började äta den svängde det och hörseln kom upp till den nivå som då var möjlig.

Fortfarande, nästan 50 år senare, är det fortfarande samma medicin som gäller. Morbus Menière medför vissa medföljande symptom som tinnitus med kraftig hörselförsämring och yrsel. Numera får hon dock sällan anfall.

– Men den är stressrelaterad och fastän jag har ett ganska så stressigt jobb är det ändå en rolig stress för mig, som jag trivs med. Den farliga stressen, som påverkar negativt, är den psykiska stressen – till exempel om någon av mina kära och nära far illa på något sätt. Då kan det bli jobbigt.

Som 15-åring fick hon sin första hörapparat.

– Då när man började vara ute och träffa killar. Första dagen när jag kom till skolan var det en klasskamrat som sa, jag vet att det var inte illa menat, men hon sa: ”Har du fått hörapparat? Det har min farmor också!” Jag gick hem och gick inte till skolan på tre dagar. Så småningom fick hon hörapparater på bägge öron.

Föräldrarna var måna om att alla barn skulle utbilda sig och någon dröm hade hon nog.

– Men jag blev hemma ”med mina hörapparater”. Jag orkade inte med skolan heller. Jag slutade på det som då var sexan.

– Eftersom det var mycket viktigt för mina föräldrar att vi barn skulle skaffa oss en utbildning ville de absolut att jag skulle söka till en läkarsekreterarutbildning.

Stortrivts på arbetet

I dag är Marina tacksam för att föräldrarna stöttade henne och fick henne att gå den där utbildningen. Efter den jobbade hon åren 1977-1981 som läkarsekreterare på Ålands centralsjukhus innan hon 1981 började på Ålands landskapsstyrelse, som det hette på den tiden. Hon har således hela livet, 45 år, varit anställd i landskapets tjänst. Och hon har stortrivts.

Sin historia om hörselnedsättningen tar hon främst upp för att ge andra den viktiga signalen om att livet inte behöver ta slut. Marina hyllar de hörselhjälpmedel hon har och betonar hur bra det har fungerat med hörselvården på sjukhuset och med Folkpensionsanstalten. Hon har alltid fått det senaste som har funnits på marknaden. Numera är allt digitalt. När det är bakgrundssorl, och många pratar samtidigt, uppfattar hon inte vad som sägs. På kafferasterna på jobbet sitter hon gärna på ”sina” två platser vid bordet med det hörande, vänstra örat, inåt bordet där alla sitter och pratar.

Under 15 år var hon aktiv i Ålands hörselförening, och hon berättar om hur det kan vara i familjer när någon får problem med hörseln – vilka problem det kan ställa till med. Hon och Janne träffades som väldigt unga, och de har alltid levt tillsammans med hennes hörselnedsättning som ett inslag.

– Jag brukar skoja och säga att han visste vad han gav sig in i redan när han träffade mig.

Aktiv pensionär

Nu ser Marina fram emot pensioneringen. Hon känner sig färdig med jobbet. Maken är redan pensionär.

– Jag önskar att vi åtminstone kan få 15 år tillsammans att känna friheten och göra det vi vill, medan vi orkar. Om vi plötsligt vill sätta oss i bilen och köra till Spanien, kan vi göra det! Mamma och pappa köpte en lägenhet i Spanien för 37 år sedan. En vecka, två gånger om året, har vi hittills varit där men nu ska det bli oftare och i längre perioder. Jag och mina tre syskon, som delar på lägenheten, har ett rullande system som fungerar ypperligt. Alla är vi golfare.

– Jag kommer tyvärr inte att kunna golfa i sommar, säger hon med hänvisning till den stundande armoperationen.

– Men sedan ska det bli av!

Marina och Janne började golfa tillsammans med barnen redan när de var små. Sedan blev det några års uppehåll och för sex-sju år sedan började de golfa igen.

– När vi vistas i stugan i Eckerö är det bra motion och rolig sysselsättning. Vi har bara några kilometer till golfbanan.

Förutom att golfa tillsammans, promenerar de tillsammans sex kilometer, sex dagar i veckan. Allt började med att Marina diagnostiserades med diabetes för sex år sedan. Innan dess hade hon under ett halvår känt att hon inte mådde bra, men visste inte varför. Hon sökte läkare och det visade sig att hennes sockervärden var otroligt höga.

– Jag fick diagnosen diabetes två. På diabetesmottagningen började jag gråta, men sa ändå att jag var ”glad” att jag var den i familjen som fick diagnosen, eftersom jag visste att jag är den i vår familj som envist kan hålla fast vid rekommenderad kost och motion.

Marina tog beskedet på allvar. Efter sex månader hade hon gått ner 22 kilo. Hon ändrade helt enkelt sitt liv, fokuserade på kosten och började motionera. På grund av Morbus Meniérè fungerar det inte så bra med träning i grupp, som att stå och hoppa och kasta med huvudet. I stället började Marina springa. Något hon aldrig hade trott att hon skulle göra. I början sprang hon 100 meter i taget. Efter några månader sprang hon fem kilometer varje kväll. Så höll hon på i några år, sex kvällar i veckan. När maken blev pensionär kände hon att kvällarna tillsammans med honom var viktiga och förutom löprundorna gick hennes kvällar till att besöka mamman på Trobergshemmet. När hon insåg att klockan hann bli åtta på kvällen innan hon satte sig ner, kände hon att hon kunde skippa löpningen och, tillsammans med Janne, gå sex kilometer i stället.

– Det ville Janne också så det blev vår gemensamma aktivitet.

Mat och vin är en annan gemensam faktor i deras liv. Det har det alltid varit.

– På måndagar börjar vi fundera vi över vad vi ska äta till förrätt och varmrätt följande helg. Fastän jag är otroligt noga med vad jag äter och inte äter, avstår jag inte från vinet, säger hon leende.

– Jag har hittat min egen väg och i dag har jag lika bra värden som om jag inte skulle ha diabetes. Jag känner verkligen att det är värt att kämpa, jag är motiverad och jag får lön för mödan.

Firar i Medelhavet

Numera bor hon och maken i en egen lägenhet.

– Som yngst i vår syskonskara, tog jag över föräldrahemmet på Gummerusgränd. I dag bor vår dotter, Janina, där med sin familj. De byggde om hela huset så som de ville ha det och det är så sunt och bra. Barndomshemmet har ju en speciell plats i ens hjärta så det gläder mig verkligen att det finns kvar i familjen.

Efter att döttrarna hade studerat och flyttat tillbaka till Åland har söndagsmiddagarna igen intagits hemma hos mamma och pappa.

– I början var det bara flickorna och sedan kom ”pojkarna” och barnbarnen. De senaste åren har vi varit elva personer runt middagsbordet varje söndag. Det är en lycka och en rikedom.

– Janne har sina morfarsdagar och snart ska jag få ha mina mormorsdagar.

I början av nästa år går hon i pension. Innan dess har hon en inbokad armoperation med några månaders sjukskrivning, och även semestrar och ledigheter att ta ut. Operationen har blivit uppskjuten några gånger. Hennes efterträdare utsågs därför redan för ett tag sedan. Efterträdaren, Catarina Gahmberg, har nu gått parallellt med Marina i tjänsten.

– Jag har varit van att ha allt i huvudet själv och det ploppar upp olika saker hela tiden, säger hon om hur svårt det är att försöka komma ihåg och att förmedla allt innehåll i tjänsten till sin efterträdare.

– Hon är superduktig och det kommer att gå jättebra.

Pensionen börjar hon med att ta barn, mågar och barnbarn med på en sju dagars Medelhavskryssning.

– Sedan får vi se fortsättningen! Vi kommer aldrig att bosätta oss i Spanien, men att åka emellan och vara där ofta och några veckor i taget kommer vi alldeles säkert att göra. Under pandemitiden har vi också varit duktiga på att hemestra, säger hon i samma veva som hon berättar om stugan i Eckerö.

– Vi är där hela somrarna och passar på att äta ute på Eckerös alla härliga matställen. Vi är också ett livsnjutargäng på fem par, alla med stugor i Eckerö, som varje år upplever en av de åländska kommunerna tillsammans. I sommar blir det Sottunga!