I Nya Uppgårds i Lumpo i Lumparland är det både julpyntat och dukat för nyårsmiddag när Ålandstidningen gör ett återbesök hos husägaren Philip Björkqvist. Före tre år sedan besökte tidningen honom när han stod i beråd att börja renovera sitt drömhus.

Trots att han vuxit upp i närheten var det först efter den tidigare ägaren Börje Danells bortgång som han fick en chans att se huset från insidan,

– Jag förälskade mig i det. Sedan åkte jag tillbaka till Tyskland för en operaproduktion, säger han.

Huset ärvdes av Börje Danells bror, som erbjöd sig att sälja det.

– Men jag var frilansande operasångare och det var covidpandemi, så jag fick säga ”tyvärr, jag älskar huset, med det är inte rätt läge”.

Tre dagar senare ringde ägaren och sade att Philip fick huset.

– Först kändes det nästan lite konstigt. Men sedan fick jag höra hans resonemang. Han var rädd att en köpare endast skulle vara intresserad av marken och låta huset fortsätta att förfalla. Så han styckade av huset och sålde åkrarna. Han ville att någon skulle rädda hans barndomshem.

Har lärt sig med tiden

Renoveringarna inleddes inte direkt.

– Jag bodde fortfarande i Stockholm, jobbade i Tyskland och kunde inte vara här så mycket. Men det gav mig ett år att lära känna huset.

Alla möbler och fotografier fanns kvar i huset och en förutsättning för att Philip Björkqvist skulle få det var att han skulle ta hand om allting.

– De hade inte slängt något på hundra år. Det tog nästan ett år att bara gå igenom allt.

Sedan började han renovera, utan några särskilda förkunskaper.

– Det har varit jättemycket Youtube. Det handlar mest om att veta vilka material man ska använda. Sedan är det ganska ”hands on” och så lär man sig mycket med tiden.

Han har också tagit hjälp av olika byggnadsvårdsforum på Facebook.

– Jag har ställt hundratals frågor. Jag är också länsombudsman på Åland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen, och där får man ett fantastiskt kontaktnät inom byggnadsvård.

Regnade in

Att huset inte hade renoverats sedan 1956 betraktar han nu som tur, eftersom det var innan plastmaterial började användas på 1960- och 1970-talen. När han tog över huset regnade det visserligen in på tolv ställen.

– Jag trodde att det var kört. Men så länge det här huset får andas håller det hur länge som helst.

Trots att huset är 225 kvadratmeter stort är det lagom för en person, tycker han.

– Det är nästan för litet för två eftersom det byggdes för ett helt annat levnadssätt. Man sov på kökssoffan och hade inte så mycket kläder. I stället satsade man på salarna som nästan aldrig användes.

Eftersom han har behållit den ursprungliga planlösningen och inte satt in garderober är förvaringen ett av de större problemen med att bo som man gjorde vid sekelskiftet. Den enda klädförvaringen i sovrummet är en byrå med fyra lådor.

Det som däremot får ta plats är hans samling porslin och kristallglas.

– Jag har fem kompletta serviser och 160 kristallglas. Jag prioriterar dem högre än kläder, säger han och skrattar.

Han ser faktiskt mest fördelar med att få leva i en sådan här historisk miljö.

– Jag påverkas mycket av det estetiska och jag blir väldigt harmonisk i det här huset. Man sträcker på sig lite extra i de här salarna.