Ingegärd Eker växte upp i en liten by i Sund med två syskon. Pappan var bonde.

– Vi bodde i ett rött hus med vita knutar. Min bror försökte också bli bonde men han tyckte inte det var lönsamt. Så han kom senare att äga en stugby i stället för att ta över gården.

Efter skolgången på Åland började Ingegärd praktisera på sjuksköterskeinstitutet i Stockholm. Hon blev där ett tag innan hon sedan flyttade till Helsingfors för att studera till sjuksköterska.

Hur kom det sig att du ville bli sjuksköterska?

– Det har nog med min lillasysters sjukdom att göra. En vår när hon kom hem var hon trött och matt. Läkaren sa att hon hade leukemi. Ett år senare dog hon, bara 14 år gammal. Jag tror att det inspirerade mig till att bli sjuksköterska.

Rolig studietid

När det bar av till Helsingfors var Ingegärd 20 år gammal. Finskan var obetydlig men hon klarade sig bra där och hade en rolig studietid.

– Jag kommer ihåg att jag var orolig över hur jag skulle mäta mig med alla de fina Helsingforsflickorna så jag köpte mycket fina kläder för att passa in.

 Ingegärd fick flera nya vänner, varav en har betytt lite extra genom åren. Kurskompisen Kate Björkman blev nämligen hennes bästa vän och de har fortfarande kontakt och pratar om allt. 

Under studietiden träffade Ingegärd dessutom sin blivande man Veinö Hakkala. De träffades första gången på en av studentklubbarna i Helsingfors. 

– Jag åkte dit med en väninna för att dansa. Han jobbade då men jag tror att han lyckades komma in på klubben med ett gäng studiekompisar.

De träffades 1955 och gifte sig året därpå.

Efter tre och ett halvt år av studier började Ingegärd jobba på den kirurgiska avdelningen på ett sjukhus i Helsingfors. Under samma tid fick Veinö, som jobbade som journalist, ett jobberbjudande på BBC i London. Han tackade ja och de bestämde sig för att gifta sig och flytta dit tillsammans.

Livet i London

Ingegärds engelska var inte tillräckligt bra för att kunna jobba i London så hon blev hemmafru. Hon fick snabbt nya vänner där med hjälp av en kompis i Helsingfors.

– Min kompis hade flera bekanta i London så hon kontakade dem och berättade att jag var där och att de kunde hälsa på mig.

Ingegärd levde ett spännande liv i London. Hon var på välgörenhetsfester, följde med på resor, fick nya vänner och lärde känna den engelska kulturen. I London födde hon även sin äldsta son Pertti Olof. 

– En typisk dag för en hemmafru var att göra inköp på förmiddagen, träffa väninnor på eftermiddagen och sedan åka hem för att göra i ordning mat, säger hon och skrattar.

Ingegärd och Veinö blev goda vänner med ett ungt engelskt par – Jeff och Toote. 

– De hade inga egna barn så de hade mycket tid att visa oss runt och upptäcka nya saker. De hjälpte oss att komma in i samhället.

Efter tre år i London tog Veinös kontrakt slut och de flyttade tillbaka till Finland – först till Åbo och sedan till Helsingfors. Där fick Ingegärd jobb på fjärde medicinska kliniken.

Tillbaka till Åland

Ingegärd och Veinö fick fyra barn tillsammans och när alla var vuxna gick de igenom en skilsmässa.

– Vi hade ännu kontakt efter det och han var med på alla viktiga händelser som examensfester, bröllop och sådant.

1992 sade Ingegärd upp sig från jobbet i Helsingfors och gick i pension. Sjukhuset hon jobbade på skulle flytta och bli en del av Mejlans sjukhus. Då kände Ingegärd att det var en bra tid att pensionera sig.

– I samma veva som sjukhuset planerade sin flytt började jag planera min pension.

Hon ansökte om hembygdsrätt och återvände till samma by som hon växte upp i – Högbolstad i Sund. Det var där hon ville åldras. 

– Det var självklart för mig att jag skulle till Åland. Här är äldrevården bättre och i en liten by där alla känner varandra känns det tryggt. Om jag inte syns till på två dagar kommer grannen och knackar på och ser till att allt är okej.

Nu bor hon i ett litet hus i Högbolstad med stor grönskande trädgård. Här trivs hon bra.