Professorn Erik Jorpes föddes som Johan Erik Johansson den 15 juli 1894 i Kökar, och tog efter studentexamen i Åbo 1914 namnet Jorpes efter hemmanet i Kökar, skriver Annika Rentola i en lång artikel om den åländska läkaren och forskaren i Hufvudstadsbladet på söndagen.
Som 13-åring inackorderas Erik Jorpes i Åbo för att gå på Svenska klassiska lyceum. Efter studentexamen inleder han sina studier vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors, och hans läkarkarriär tar fart 1918 då han som nybakad medicine kandidat väljer sida i finska inbördeskriget – han tar arbete som tillförordnad överläkare vid rödgardisternas sjukhus i Åbo under en dryg månad.
En vårkväll samma år lämnar han och tusentals röda Åbo för att fly till Viborg och Petrograd. Under ett och ett halvt år arbetar han med vård av röda flyktingar i Ryssland, i läger med hårda förhållanden och knappa matförråd, och hinner dessutom godkänna bildandet av Finlands kommunistiska parti med sin namnunderskrift.
Landsflykt över havet
1919 packar han väskan för att lämna Ryssland och ta sig till Sverige. Men resan måste gå genom Finland, och risken att tillfångatas och ställas inför rätta finns. Han lyckas ta sig till Åbo, får båtskjuts till hemön Kökar och gömmer sig i en kusins rökbastu till dess att några vänner kan smuggla honom över Ålands hav till Vaxholm.
Väl i Stockholm börjar han bygga sitt medicinska nätverk, jobbar hårt för att kunna fortsätta studera och tar läkarexamen 1925 – för att sedan börja forska i ämnet insulin. Han hjälper syskonen med pengar, boende och skolgång, och när insulinarbetet börjar ge avkastning hjälper han också ungdomsvänners barn ekonomiskt, skänker pengar till sin gamla skola i Kökar och satsar ekonomiskt på laboratorieforskningen.
Heparin högaktuellt igen
Efter en doktorsavhandling på ämnet nukleinsyror satsar han från och med 1935 helhjärtat på forskningen kring blodets koagulation, och producerar med sina kollegor nästan tjugo artiklar om ämnet heparin. Den 22 januari 1937 skriver Stockholms-Tidningen om hur laboratorn vid Karolinska Institutet, doktor Erik Jorpes, knäckt koden och som första person i världen lyckats framställa rent heparin. Han blir professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet 1947-1963 och är både medlem i Kungliga Vetenskapsakademien och hedersdoktor vid Åbo Akademi.
84 år senare, under en rådande coronapandemi, är heparin högaktuellt igen. Förutom att ämnet förebygger blodproppar dämpar det covidpatienters inflammationsreaktioner på ett effektivt sätt. En internationell studie, som ännu inte är referentgranskad, antyder att högre heparindoser kan skydda måttligt sjuka covidpatienter mot död bättre än lägre doser.
Levde i sin egen värld
Under de senaste fem åren har en ny bok om Erik Jorpes skrivits av de finländska amatörhistorikerna Pentti Ahtiainen, pensionerad läkare i Nystad, och Olli Laurila, läkare i Åbo. Även Erik Jorpes brorsdotter Margareta Jorpes-Friman har suttit med i arbetsgruppen och bland annat översatt boken från finska till svenska.
Erik Jorpes son Per Jorpes, född 1935 och i dag pensionerad läkare bosatt i Halmstad, känner sig ödmjuk och glad över sin pappas arv. Han ger också en bild av den framstående forskaren ur ett familjeperspektiv.
– Han var en mycket målmedveten man. Tyvärr hade jag inte så mycket kontakt med honom, han levde väldigt mycket i sin egen värld – men han fick ju saker gjorda, och var inte en sådan som bara pratade vitt och brett. Han kände att saker behövde bli uträttade.
De senaste ett och ett halvt åren har Per Jorpes själv varit med i bokprocessen så gott han kunnat.
– Jag vet mycket mindre än jag velat egentligen. Pappa var ingen som satt hemma framför brasan och berättade historier. Men boken visar det intressanta i att allt han gjorde var av ideella skäl, och inte för att han ville skaffa sig egna fördelar.
Annorlunda tillvaro på Kökar
Han vittnar om en krävande och auktoritär pappa som sällan var hemma, inte heller var vidare pedagogisk.
– Men jag tror att han alltid var stressad och uppe i varv i miljöer han inte kände sig hemma i. På Kökar var det annorlunda – där var han respekterad och alla visste vem han var, så som det är på en liten plats.
Per Jorpes minns att besöken i Kökar tillsammans med pappan också innefattade husronder. Erik Jorpes gick runt till alla hushåll på ön och kollade hälsoläget eller skrev remisser.
– Han kunde verkligen sin hembygd! Det fanns en slags luthersk arbetsmoral i honom. Han var sannerligen ingen latmask.
Forskade livet ut
Att barnen skulle syssla med något annat än medicin fanns inte heller på kartan. Själv har Per Jorpes arbetat med klinisk kemi och laboratoriemedicin under sitt yrkesverksamma liv, och systern Birgitta har också arbetat som läkare.
– Pappa hade nog en lite konstig syn på vad andra yrkeskategorier innefattar. Det var en moralisk fråga det där – antingen blev man läkare, eller så var något fel.
Inom medicinska kretsar lever namnet Erik Jorpes vidare, och även i medicinska tidskrifter dyker arvet efter honom upp med jämna mellanrum. Han höll på med forskning livet ut, bland annat kring sekretin och cholecystokinin-pankreozymin, och hade doktorander så länge han levde.
– Om man varit så engagerad i något hela sitt liv är det ju självklart att man fortsätter med det så länge man kan, säger Per Jorpes.
