Jan-Erik Karlström är född och uppvuxen i Åbo. Men somrarna tillbringade han på Föglö i mormors och morfars hus i Degerby.

– Här kunde jag springa barfota hela somrarna och i bondgården bredvid fick jag vara delaktig i jordbruket och valla hem kor. När jag sedan skulle återvända till skolan i Åbo var jag nästan deprimerad, säger han.

Jan-Erik Karlström tog studenten vid Classicum i Åbo och sedan väntade militärtjänstgöring. När den var klar började han att studera teologi.

När bestämde du dig för att bli präst?

– Jag gick i söndagsskola men inte hade jag studerat bibeln desto mera. Men jag kände för det andliga. Som tolvåring blev jag illa åtgången och efter det beslöt jag att bli präst Jag brukar beskriva mig själv som lite luthersk, lite ortodox, lite frikyrklig men mest människa.

Under teologistudierna kom han, tack vare Runar Backman, att arbeta på Kökar och Sottunga. Han hade planer på att bli präst någonstans i skärgården. Jan-Erik Karlström jobbade också som kranförare vid Wärtsilä i Åbo och de ville ha dit honom som präst.

– Egentligen tänkte jag först bli sjukhuspräst.

Efter att Jan-Erik Karlström blivit prästvigd arbetade han i Hangö i ett och ett halvt år. Sedan blev det Åbo.

– Då hade jag också Iniö församling vid sidan av.

Efter att han avlagt pastoralexamen fick han veta att det fanns en ledig tjänst i Föglö.

– Vi var och tittade jag och min dåvarande fru och bestämde oss för att flytta hit.

Den första jordfästningen som Jan-Erik Karlström höll blev inte riktigt vad han hade förväntat sig.

– På minnesstunden, medan jag bläddrade i psalmboken, ropade de från köket ”kon kalvar”. Änkan sprang upp, tog på sig blåstället och gick ut. Där stod vi sedan alla i en ring och såg på då kon kalvade.

Reprimand från domkapitlet

Under sin tid i Föglö kände Jan-Erik Karlström att han kom nära människorna.

– Jag var med på fågelskytte och annat. Man lever kanske närmare varandra i skärgården än i en stad.

Jan-Erik Karlström var mycket borta hemifrån. Han besökte många äldre som hade behov av sällskap.

– Samtidigt försummade jag min familj. En julafton var jag och hälsade på en gammal människa  och fastnade sedan med bilen då jag skulle hem. Jag kom hem halv sju och där satt familjen och väntade. 

Jan-Erik Karlström har varit gift fem gånger. Efter den sista skilsmässan fick han en reprimand av domkapitlet.

– Det blev fullt anfall. Jag blev avstängd och beslöt mig för att lämna ämbetet. Men jag arbetade sedan som församlingspastor i Vårdö en tid innan jag besvärade mig över domkapitlets beslut. Jag vann och kom tillbaka till Mariehamn. Det blev tufft.

Jan-Erik Karlström tycker att han haft nytta av det han gått igenom då han arbetar som präst.

– En skilsmässa är aldrig lätt och svårast är det för ett barn, säger han.

Då han hållit skriftskola har han alltid varit rak med skilsmässorna. Konfirmanderna kände till hans bakgrund.

–  Jag frågade vem blir mest drabbad, de svarade alltid: barnen. Skilsmässorna var mitt tunga kors.

I 17 år var Jan-Erik Karlström kyrkoherde i Mariehamn innan han gick i pension

– Jag har alltid haft lätt att prata med människor. Jag har aldrig haft någon skillnad på folk. Jag ömmar för utsatta, en gång bad jag med två romer i en bastu och så har jag döpt en person i personalrummet i en butik, säger han.

Men han säger också att han är medveten om att han har ett svart hål i sig.

– Jag är bekant med mina synder och jag tror att de flesta har ett sådant svart hål i sig. Ett större eller mindre. Därför tycker jag inte om att folk pratar illa om varandra. Jag undviker sådant, säger han.

Foton och texter

Under hela sin tjänstgöring i Mariehamns församling bodde han på Föglö och pendlade in till stan varje dag.

– Det var sällan jag tryckte på snooze på morgonen, säger han och skrattar.

Jan-Erik Karlström gick i pension 2017. Men har hållit gudstjänster i Föglö sedan dess. Dessutom åker han gärna runt och hälsar på människor.

– Jag sköter lite diakonala uppgifter också. Det finns så många som jag borde besöka.

Han fotograferar också gärna och skriver sedan små texter till bilderna. Han har också skrivit en ny vers till Ålänningens sång.

– Jag tycker att Åland förändrats genom åren. Många nyinflyttade har kommit hit och alla bidrar till samhällets välmående därför tycker jag att man ska inkludera även dem. Ålänningens sång hör också ihop med de inflyttade, säger han.

Jan-Erik Karlström talade i början av 1980 talet att utländska inflyttade medborgare borde få kommunal rösträtt och så blev det.

Huset och trädgården sysselsätter också Jan-Erik Karlström.

– Jag har en lista på saker jag ska göra. Har man hus så finns det alltid något att pyssla med. Men jag tar mig också tid att njuta. Jag kan sitta och titta ut genom fönstret där bilden hela tiden förändras. Gud skapar nya tavlor varje dag. Min rikedom är mina barn med livskamrater och barnbarnen och mänskor jag får möta, säger han.

Jan-Erik Karlström berättar att han en gång lett en politisk debatt inför ett val. Många undrade om det passade en präst.

– Politik har med livet att göra. Jag träffade ofta Lasse Wiklöf och pratade med honom och han sa alltid frid då vi avslutade samtalet. Det kändes fint. Det är både en allvarlig och glädjande sak för mig att vara präst.