Markus Bauers kreativa sida har alltid varit stark. Redan tidigt upptäckte han teatern. Den blev ett stort intresse och det var heller inte helt självklart att han skulle välja läkaryrket. Men så blev det, även om han ser till att också få utlopp för sin kreativitet.

Han har precis upptäckt tjusningen med att tälja, Markus Bauer. Morakniven och virket fanns serverat i huset han hyr tillsammans med sambon Hanna Bergman i Ämnäs sedan ett tag tillbaka. Huset ligger vackert beläget invid Korsnäsfjärden och där ligger dessutom båten förtöjd i väntan på nya fisketurer.

Markus är född och uppvuxen i Stockholm. Redan tidigt drog hans föräldrar med honom på olika teateruppsättningar. Teater blev ett stort intresse och det var heller inte helt självklart för honom att välja läkaryrket, även om beslutet växte fram under slutet av gymnasiet.

– Jag har alltid tyckt om att göra diverse kreativa saker – rita, måla, skriva, skådespela … Jag tänkte bli regissör. Det lockar!

Under senare tonåren kom skrivandet. Han började läsa böcker ur sin pappas bokhylla.

– Klassiker som Hjalmar Söderberg och Fjodor Dostojevskij. Jag kunde bli helt uppslukad och började skriva ner reflektioner, tankar och idéer. Då insåg jag också att det är en konstform.

I 18-19-årsåldern gick han några skådespelarkurser och var med i ett par amatörteatergrupper. Dessutom jobbade han i garderoben på Dramaten och fick möjlighet att se pjäser och nyttja deras bibliotek. Under en kulturnatt i Stockholm framförde han två stycken som han hade skrivit. 

Han pratar eftertänksamt och säger att han kanske ändå inte är någon riktig författare. 

– Vissa kan inte leva utan att skriva.

Så är det inte för honom. Däremot om han får en tanke, då får han stor lust att skriva. Likaså när han har varit med i någon poesi- eller novelltävling.

– Då skriver jag! Jag har tänkt att jag ska skriva dramatik. Det känns extremt roligt.

Sökte till dramatikerlinjen

Orsaken till att han ändå ville bli läkare var att han ville lära sig något praktiskt, något konkret för människor. Samtidigt tänkte han sig att han, tack vare dessa möten med människor, skulle hitta den kreativa strimman i det. Han tänkte sig kunna skapa av sina egna erfarenheter.

– Men det är svårare än man tror.

När han väl hade bestämt sig och valde läkarlinjen kände han att det var den rätta vägen. De tre första terminerna studerade han i Umeå. Därefter åkte han till Dayton i Ohio, USA, för ett års utbyte och studier i patologi. 

– Min bror var där för ett high school–utbyte samtidigt. Hans familj bodde bara ett par kilometer ifrån där jag bodde. Utbytet fördröjde utbildningen men det var väldigt värdefullt. Det var ett helt annat studietempo där.

Tillbaka i Sverige bytte han till Karolinska institutet. Studierna blev förhållandevis lätta eftersom han i USA hade fördjupat sig i ämnen som de bara hade skrapat lite på ytan på hemmavid. Även om han kände att han gjorde rätt i att välja läkarlinjen sökte han precis efter examen ändå till Stockholms dramatiska högskola, till dramatikerlinjen.

– Men det är svårt att komma in. De tar bara in några personer vartannat år. Antagningen sker i tre steg. Jag kom till det andra.

Han var alltså redo att sätta läkarkarriären på paus. Samtidigt menar han att var sak har sin tid.

Inriktning på psykiatri

Att Ålands centralsjukhus blev platsen för hans allmäntjänstgöring (AT–tjänst) handlade bland annat om att det inte var någon annanstans i Sverige som lockade. Dessutom hade två kompisar redan flyttat till Åland för jobb. Han blev sugen på Åland och skärgårdslivet. Det har han inte ångrat. I februari är han klar med AT–tjänstgöringen och då är det dags för specialisering. 

– Jag tror att det blir inom psykiatrin.

Troligen kommer han att dubbelspecialisera sig eftersom han också är intresserad av det somatiska.

– Allmänläkare eller akutläkare. Men jag börjar med psykiatrin.

Orsaken till varför han valde läkarlinjen från första början var också just psykiatrin. Och även om han under AT–tjänstgöringen har fått upp ögonen också för andra specialiceringsområden känner han sig mest lämpad för psykiatrin. Han har fått bekräftelse på att det är det han vill.

– Jag älskar patientsamtalen!

Han upplever det som väldigt meningsfullt att prata med patienter och förstå och hitta vägarna till att må bättre.

– Det mänskliga sinnet överlag är väldigt intressant.

Han berättar att han har en egen känslighet för psykisk ohälsa och att det finns lite av psykisk sjukdom i hans familj, dock inte inom den närmaste kretsen. Han känner att han har en medfödd förståelse och ett intresse, samtidigt som han personligen inte har drabbats. 

Markus pappa är psykiatriker och allmänläkare även han, medan hans mamma är sjuksköterska inom psykiatrin och KBT–terapeut.

– Det har blivit mycket samtal om sjukvård och patienterfarenheter vid middagsbordet, säger han om uppväxten och det ändå självklara i yrkesvalet.

– Jag älskar mina föräldrar. De är mina förebilder!

Vikten av återhämtning

Markus pratar om att vi lever i en ytlig kultur där allt ska gå så fort och där vi har många distraktioner, och om att det påverkar många negativt.

– Många är vilsna. Vi har mindre tid för eftertanke, som att läsa.

Han nämner att brist på själslig återhämtning, outforskad existentiell ångest och samhällets förutsättningar leder många till psykiatrin. Det är viktigt att inte kalla något som inte är sjukdom för sjukt. Många förväntar sig att livet ska vara helt igenom smärtfritt och lyckligt, men det är inte en verklighetstrogen bild. 

– Lidandet är en oundviklig och viktig del av livet. Vi måste ha tålamod och mod att möta livet som det är!

Allt för sällan är det tyst, menar han. Vi distraherar oss med allt möjligt. Och vi tenderar att lyssna för mycket på våra tankar och ta dem för sanning, när sanningen egentligen är något djupare. 

– Vi behöver emellanåt stänga av och logga ut. 

Själv är han nog rätt bra på att lägga bort telefonen när han vill göra något som kräver hans uppmärksamhet. Han blir glad över väldigt enkla sker, inser han. Som att åka ut med båten, fiska, hugga ved, tälja …

– Förra helgen högg jag ved, fiskade, gick i skogen … Jag behöver inget mer.

Längtade till stan

Han känner en tacksamhet över att han har tur som nu har tillång till naturen. Det har han inte haft tidigare. Inte till det enkla livet, som han kallar det. Förvisso tillbringades tid på sommarstället utanför Sundsvall tillsammans med familjen under uppväxten, men han har alltid bott i stan och identifierat sig som en stadsperson som har tyckt om det som storstan har att erbjuda. Faktum är att han också har känt det som lite primitivt att bo på landet.

– Som barn längtade jag till stan när vi var på landet. Men jag har insett mer och mer att det är när jag är i sådana här miljöer som jag har mått som bäst.

Under ledigheterna på sommarstället fiskades det och lades nät, men det var först när Markus jobbade på en fjällstuga som han började fiska på egen hand. 

Han är en lite ambivalent person som sett framtiden ur olika scenarion, med allt från Manhattan till att bo så här resten av livet. Numera känner han att han gärna skulle uppnå en tillvaro där han kunde kombinera stad och land. Men han inser också att han inte behöver tänka att allt behöver vara så definitivt. Förutom när det handlar om hans flickvän, inflikar han. Däremot spelar miljön mindre roll numera.

Flickvännen Hanna träffade han i jobbet, på hälsocentralen, för ett år sedan. På Åland trivdes han väldigt bra ända från start. 

– Det kändes som helt rätt beslut efter att ha varit här en stund. Jag har trivts bra med jobbet och kollegorna. Men det har varit tufft med coronan. Samtidigt har det gjort att jag inte har kunnat resa hem till Sverige, vilket har gjort att jag har rotat mig mer här.

Som AT–läkare har man en viktigare roll på ett sjukhus som Ålands centralsjukhus, än på ett större sjukhus.

– Man får ofta jobba ganska självständigt och som ensam läkare kvällar, helger och nätter. Hälsocentralen här är också väldigt lärorik. Det är speciellt att den är på sjukhuset, vilket gör det lätt att kommunicera med och konsultera specialister. 

Dessutom har han testat på att jobba på hälsovårdsmottagningarna i skärgården, bland annat i Brändö.

– Det är lärorikt att jobba i ett annat land, i en annan kultur. Jag är nöjd med mitt val!

Markus som har trivts bra med att det är så litet på Åland, ser det bara som charmigt att ibland bli igenkänd i matbutiken.

– Det är viktigt att göra ett bra jobb, annars får man dåligt rykte.

Estradpoesi och litteratur

Han har även klivit in i det kulturella livet på Åland. Han har valts in i Ålands litteraturförenings styrelse. Just nu är det bland annat arbetet med Kulturnatten som är aktuellt. Vid senaste ÅM i Poetry Slam deltog Markus och blev tvåa. 

– Jag har själv gått på Poetry slam–tävlingar.

Ser vi tillbaka till gymnasietiden var han redan då med i en estradpoesitävling, efter att en tjej hade besökt skolan och berättat om Poetry slam.

– I perioder läser jag mycket poesi, som Bruno K. Öijer. Då blev jag inspirerad av honom, säger han om sitt 18-åriga jag.

Under uppväxten testade han också på fotboll, och även handboll och karate. Även om de två sistnämnda inte var så långvariga intressen. Fotbollen har han dock tagit upp igen. Efter intervjun är han på väg till en korpmatch med läkarlaget. Han spelar både fotboll och innebandy tillsammans med läkarkollegorna. Han beskriver hur mycket roligare det är att jobba när ens kollegor också är ens vänner, och att det därmed inte blir lika mycket prestige. Han inser också att det är mycket han kommer att sakna när det är dags att lämna Åland för att kunna åka iväg och specialisera sig. Spontant nämner han boendet, naturen och många av sina kollegor.

– Här har jag fått känna mig som en riktig doktor och har kunnat utvecklas i min läkarroll. Det är ett väl fungerande sjukhus på många sätt. Målet måste ju vara att ett sjukhus ska vara som en enhet där de olika benen kommunicerar med varandra. Och här fungerar det eftersom alla känner varandra. På ett större sjukhus är man bara en kugge. Härifrån kommer jag också att sakna att man äter lunch, alla läkare, i samma matsal. Det är en vänlig stämning!