Sanna Kroneld jobbar i dag som undersköterska vid ett äldreboende i Botkyrka i Sverige. Samtidigt studerar hon till specialsjuksköterska inom psykisk ohälsa.

– Jag tycker om att plugga. Att jag arbetar samtidigt gör inget för jag har inte så många andra intressen. Det skulle vara mina barn, hunden och så stickar jag för att koppla av, säger hon.

När Sanna flyttade till Sverige 1987 fick hon jobb som biträde inom vården.

– Det var lätt att få både bostad och jobb. I tio år jobbade jag som biträde innan jag började arbeta inom färdtjänsten. Där jobbade jag lika länge. Samtidigt studerade jag till undersköterska och blev klar 2013.

Varför flyttade du till Sverige?

– Jag jobbade på Tvättcentralen och på Mariehamnstvätten. Men kände att jag ville göra något annat. Jag hade ingen utbildning, förutom grundskolan. Gymnasiet läste jag in i Sverige.

Hon trivdes med jobbet i Sverige och fick också genom det en del kompisar.

– Det var när jag var ute på krogen med dem som jag träffade min barns far. Han hade kommit som kvotflykting till Sverige 1986. Han kunde ingen svenska så vi pratade engelska. Sedan lärde jag mig kurdiska genom att härma ord och lyssna. Jag kan en del än i dag, säger Sanna.

Allt gick sedan ganska snabbt och de blev ett par.

– På min födelsedag fick jag ett guldsmycke i present. Jag tyckte att det var lite snabbt på eftersom vi inte varit tillsammans så länge.

Blev förändrad

Redan då blev kulturkrocken tydlig och missförstånd uppstod.

Vad var det för missförstånd?

– Han var uppvuxen i en liten by i Kurdistan. Uppe i bergen. Där levde de äldre traditionerna kvar. 

Sanna ger exempel som att man alltid skulle stå upp då man hälsade och att inte skulle sitta med fötterna så att de pekade mot den man talade med, det var oförskämt. 

Sannas skämt var heller inte speciellt uppskattade, kanske berodde det på att hennes sambo inte riktigt förstod dem. 

– Det blev till sist så att jag levde ett liv hemma och ett annat då jag var på jobb. Mina arbetskamrater tyckte att jag inte var samma Sanna som tidigare.

Hur var det hemma?

– Han kunde ibland höja rösten men det var aldrig fråga om något brutalt. Men mycket var också bra. Han tränade kampsport och jag blev också intresserad av att träna.

Paret öppnade en Kung Fu klubb tillsammans 1993 som hade cirka 100 medlemmar. Dit kom ungdomar som hade det både sämre och bättre ställt hemma.

– Många kom hem till oss. Vardagsrummet var öppet för alla. En del var ligister men det plockade vi ur dem och i dag kan jag glädjas över att det gått bra för alla jag hade kontakt med då.

Sanna och hennes exman har också haft flickor som flytt från hedersvåld och dödshot gömda hos sig.

– Jag har sett även den delen och hur hemskt och besvärligt det är.

Också parets egna barn har tränat kampsport tillsammans med sina föräldrar.

– Jag kan säga att det varit bra för mig. Speciellt då jag kört färdtjänst. Jag har blivit utsatt av en kund som viftat med kniv och ungdomsgäng som omringat bilen. Men med kampsporten i ryggen har jag kunnat känna mig trygg och inte visat någon rädsla. För det är just det de vill, att man ska bli rädd.

Besök i Kurdistan

Sanna hann också med att besöka exmakens hem i Kurdistan. Då var deras yngsta barn bara tre månader.

– Det var oroligheter både här och där. Först kände jag att jag kanske inte borde åka. Men vi åkte i alla fall.

Paret åkte först till Istanbul och fortsatte sedan till Diyarbakır där de var i ett dygn innan resan fortsatte mot gränsen till Kurdistan.

– Där övernattade vi och vi hann även besöka platsen där ”Turkiets Romea och Julia” levde gömda. Par åker dit för att besöka platsen där de bodde, de knyter band på ett galler för att få ett lyckligt liv tillsammans.

När Sanna och familjen sedan skulle in till Kurdistan blev det problem. De skulle inte komma in eftersom gränsbevakningen ansåg att de inte var gifta.

– Vi hade samma efternamn och det har man inte där. Men det ordnade sig till sist då hans bror kunde intyga att vi faktisk var gifta.

Sedan började färden med bil över bergen.

– En turkisk taxichaufför körde oss halva vägen efter att vi mutat honom. Det finns många rövare och andra som skjuter och håller på där. Efter halva vägen bytte vi bil och chaufför. Jag tyckte att vi åkte i evigheter innan vi var framme hos min exmans föräldrar.

Efter några dagar besökte de också exmakens hemby som då var ockuperad av gerillan. Byn låg högt upp i bergen och Sanna började känna sig dålig.

– Jag var redan sjuk och hade feber men jag blev allt sämre. Att vi sedan blev beskjutna på vägen tillbaka gjorde inte saken bättre.

Satsar på studier

Sanna berättar också att det var samma procedur då de skulle ta sig tillbaka. Halva vägen med kurdisk skjuts och halva med turkisk.

– Naturligtvis blev jag kissnödig och begärde att vi skulle stanna. De sa att det inte gick. Men då vi skulle byta bil sprang jag i väg en bit från bilarna och kissade.

Då kom PKK med dragna kalashnikovs och undrade vad vi höll på med.

– Min exman och de andra förklarade att jag inte var riktigt klok. Det visade sig senare att marken runt vägen där vi stannade var minerad. Jag hade tur och satte fötterna på rätt plats.

I dag kan Sanna se tillbaka på resan och tänka att allt gick bra i alla fall trots lite väl mycket spänning.

Varför separerade ni?

– Ja, det var också en sak i sig. Han åkte till Kurdistan och gifte sig där. Då han kom hem sa han att det var ok enligt deras tradition. Men det var det inte för mig. Jag pratade med andra från Kurdistan som sa att man inte alls gör så och att det var väldigt fult av honom att gå bakom ryggen på mig.

I dag känner Sanna att hon är den person hon var tidigare. Men hon säger att det tagit tid att återhämta sig.

– Man blir så van att leva i ett förhållande där man ska passa upp och alltid tänka på andra först. Jag studerade redan då men fick göra det på nätterna.

Nu har hon tagit igen studierna. Hon har utbildat sig, läst upp gymnasiet och läst en hel massa annat.

Ångrar du ditt förhållande?

– Jag vet inte, kanske lite. Men jag har också lärt mig så mycket som jag har nytta av i dag då jag jobbar med människor från olika kulturer.

Besöker du Åland ofta?

– Min mamma bor ju där så visst är jag på Åland. Men nu på grund av coronan har jag inte varit där på ett tag. Jag har många, många minnen och sådana finns alltid med. Men visst har jag ibland tänkt att jag skulle flytta tillbaka men så har det inte blivit. Åland är ju trots allt inte så långt bort.

» Personligt

Sanna Kroneld

Namn: Sanna Kroneld.

Ålder: 58 år.

Bor: I Sätra, Stockholm, kommer från Mariehamn.

Yrke: Undersköterska.

Familj: Tre barn. En hund.

Intressen: Studera, vara med hunden, sticka.